Du kom till mig som SVARET på mina frågor, som LUGNET i min oro

som MUSIK och POESI, som en SKUGGA, som en RÖST

som en FÅGEL i min dröm

som översvallande känslor - KÄRLEK, som uppmuntrare, som ett tecken.

Inte som en dömande fader eller ammande moder eller partner. Det var bara DU!

Detta är min bild av Jesus. En av dom.

Kanske någon tycker att det är en lite för romantisk bild?

Men det romantiska har en patetisk slätstrukenhet.

Jag hoppas att min bild visar en sorgsen men kärleksfull Jesus

som sörjer och gläds med oss.

Mission och dialog:

Missio betyder sändning att; frambära ett glädjebudskap till de fattiga, förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge förtryckta frihet (Luk 4:18)

Missio dei; att vara ett tecken för Guds kärlek i världen (Bosch 1991:1-11)

Vad är mission, som inte är gudstjänst, diakoni, undervisning? Jo att upptäcka, berätta och förmedla – Nåden, Kärleken och Rättfärdigheten.

Du är älskad för din egen skull, inte för dina gärningar, dina egendomar, din hudfärg eller status. Nåden och rättfärdigheten är utspridd över alla som regnet som vattnar krukan. Också den som redan vattnats och sjöar som står till bredden med vatten, i ett förkrossande överflöd.

Missionen går ut på att öppna dom kanaler som stängt detta allomfattande flödet så att alla på nytt får del av det, på dom platser som girighet skurit av och inte nöjer sig utan vill ha ständigt mer.

Föreställ dig att du och din familj plötsligt en dag blir utkastade från ert hus, ni har inget papper på ägandeskapet för i den trakten du bor så har arvsrätten sett annorlunda ut, ingen har ägt i den moderna bemärkelsen, ett slags förvaltarskap har varit regeln. En mur, många murar, byggs upp mellan dig och dina grannar, dina olivlundar och din släkt. Du gör så gott du kan, bygger ett nytt hus och gräver en brunn. Din brunn är 10 meter djup, men 100 meter ifrån din brunn gräver ockupanterna en tio gånger så djup brunn så att din brunn sinar. Ockupanterna säljer därefter ”ditt” vatten till dig för dyra pengar, om dom har lust…

Den som tar en människas födslorätt, hennes vatten, luft, livsbetingelser och basala rättigheter givna en gång för alla av Gud, har missionen skyldighet att upprätta och värna – Det är inte bara för att rättfärdiggöra människor det är också för att rättfärdiga Gud!

Att förhindra att hans gåva skymfas. Att hans gåva till var och en inte omvandlas till ägodelar som kan samlas på hög, säljas eller förstöras.

Missionen uppmärksammar också dom personliga gåvor som getts och som skall förvaltas på bästa sätt. En människas musikalitet skall betraktas som en gudomlig egenskap som behöver ett slags näring. En annans förmåga att bygga och konstruera infrastruktur skall ges utbildning och utrymme att odla den egenskapen, av kärlek och tacksamhet för just den gåvan som Gud nedsänkt, och av kärlek och tacksamhet till den människan.

I allt finns en gudomlig plan. Missionen har ett uppdrag att hitta den och försvara den. Om det så är ett missionsuppdrag i en nedlagd förortskyrka i Göteborg, eller i en flyktingförläggning i Palestina eller som envetna debattartiklar i dagstidningarna. Missionen är gränslös. Missionen blåser vår ande mot ett till synes klart glas, för att avslöja Guds ord som skrevs en gång av hans ande, med samma temperament och välvilja.

     "Sån gåva att ett annat hjärta bära. När hjärtat älskar, Herre, är du nära!”

Zygmunt Bauman skriver i

”Arbete, konsumtion och den nya fattigdomen” (Daidalos) att det inte är marknaden som förför sina kunder. Kunderna söker aktivt att bli förförda. Kunden är beredd och villig, redo att falla för frestelsen, sväljer det ena betet efter det andra och jagar vidare efter nästa byte. Begäret begär nämligen inte tillfredsställelse – tvärtom begär begäret begär. En värld utan något kvar att begära är en mardröm, en fasa för varje konsument, en total tomhet.

Bauman menar att människan under moderniteten förvandlats från ”producent” till ”konsument”. Det postmoderna samhället engagerar sina medlemmar främst i deras egenskap av konsumenter. Det är något av en samhällelig plikt att konsumera – den norm vårt samhälle håller upp för sina medlemmar är förmågan och viljan att spela konsumentens roll.

Vårt liv är inte bara ramarna runt det som skall hållas i trim, precis som om bilens enda värde var att fylla den med bensin, måla om den ibland, byta ut den, köpa en till, och besiktiga den, utan att aldrig köra den.

Nu är det ett illa valt exempel, men kanske tydligt. När vi är mätta, har husrum, lånat boken och diskat disken, så är det inte en ny radda av logistik som väntar, utan själva livet. Mötet med människor är inte mingelmöten för att få en framtida fördel av en "kontakt". Utan det är en möjlighet att på djupet lära känna sig själv och en annan människa. Där två eller tre är samlade finns jag mitt ibland er, sa Jesus. Här har jag kommit fram till kärnan av vår existens- Vårt gemensamma mål. Man behöver inte vara troende för att betrakta livet som något utöver vår konsumtion, man kan glädjas över en vacker blomma, en fin dikt eller ett musikstycke, men vi kan inte definiera oss som individer utan våra medmänniskor.

"Sån gåva att ett annat hjärta bära. När hjärtat älskar, Herre, är du nära!”

ur Olle Adplphssons svenska mässa

Psalm 509 är Dietrich Bonhoeffers ord: 

”Av goda makter underbart bevarad, det främmande och nya väntar jag. Guds nåd är ny var afton och var morgon. Han väntar oss i varje nyfödd dag.”

  Det är en provokativ rubrik, som säkert inte drar så många läsare till min sida, men jag chansar.

  Jag definierar min tro på Jesus som den historiske, jag ställer inga högre krav på honom än det han faktiskt sa. Om han var född av en jungfru, stod upp på tredje dagen eller utförde under så räcker ändå hans ord hela vägen fram. Att under sker det vet jag, vissa måste ha särskilda glasögon eller god hörsel för att märka dom, men det är inte det viktigaste.
Lev i enkelhet, älska inte dina pengar som dig själv, gå ut i världen och gör din plikt. Och även om det tar emot så skall du göra allt du kan för dina medmänniskor, i synnerhet dom som blivit berövade på sin arvsrätt och är sjuka. Hela och bota det som är sjukt, som en tjänare, det var hans budskap.

  En annan grupp ställer sig i militärisk givakt runt allt som har sagts efter Jesus, om Jesus. Dogmer och praktik är det mest väsentliga. Den gruppen har rätt stor makt och anser att det dom försvarar är i enlighet med traditionen som inte får urvattnas. Jag tror att dom kräver mer för att kunna tro, än bara det som Jesus faktiskt sa, att dom kanske inte ens tror tillräcklig på hans ord, utan pekar på under, lagar, ceremonier och millimeter- granskning av texter. Den typen har kritiserat K G Hammar för att vara klentrogen.

  En tredje grupp (om jag får kalla min egen som grupp) är en ny företeelse som vi kan kalla ”New age”. Deras trosuppfattning kan många moderna sökare bejaka. Dom skriver om hur vi som individer är mycket kraftfulla och självskapande och har stora möjligheter att själva styra över våra liv. Det kan verka fint men har skuggsidor av illusion, dels för att alla verkligen inte har den möjligheten, dels för att vi aldrig kan skapa oss själva, vi är redan skapade. Jag menar att i den gränslösa ”gör-om-mig-rörelsen” är Gud mer eller mindre överflödig. 

  Nu verkar det som att min egen tro är den rätta, det är inte min avsikt, jag vill gärna utveckla ämnet och få respons. För om jag gör mig till en person som tror mig ha koll på Jesus och Gud så hädar jag djupt. Han är alltid större och mer än vad vi kan fatta. Jag vill åskådliggöra en del av det jag ser i min omvärld, kanske en aning schematiskt, men det underlättar ibland för att få en utgångspunkt och överblick.

Vad tror du?

Krisis är lite av vad det låter, men är inte något som man skall undvika eller vara rädd för. Man kan säga att det är de stora händelserna i våra liv, på gott och ont, det som vi minns, våra paradigm, de gånger då tiden står still. Jag läser just nu Johannes av Korset som skrev en krishanteringsmetod på 1500-talet som avsåg kampen att komma närmare Gud, och att det är genom våra kriser vi växer. Om du ser noga på bilden kan du se att händerna och stenpartiet bildar ett hjärta, i krisen finns kärleken, ibland inte så märkbar.

 Jag skall återkomma mer om Johannes av Korset, han skrev med stor insikt om symbios, avvänjning från beroende, omnipotens och andra begrepp som Freud och den psykodynamiska skolan arbetar med i modern tid, fast med andra ord

Kairos är den tid där evigheten hör hemma. Det är sedan grekerna en självklar motsats till den världsliga. Vi känner igen den i den tidlöshet vi befinner oss i skapande verksamhet, i bön och meditation, i ett musikstycke, i drömmen, i kärleken och i döden, och när vi upplever födelsen av en ny människa.

I Kairos tid hinner man allt  

Du förstår säker att det är både Guds tid och den strimman av gudomliga möten och händelser som vi gläds över, när tiden står still. Jag tror att vi innerst inne längtar så mycket efter den så att vi ibland forcerar genom tex alkohol vilket ger en liknande upplevelse, fast inte äkta. Jag tror också att vår största tidstjuv är klockan.

Förbanna tiden prisa Kairos!

Dagens bild är inspirerad av vår ständiga längtan, både till djupet hos oss själva och vårt ursprung, ibland nära ibland onåbart. Men det var väl hoppet som var kvar i Pandoras ask?

Jag läser just nu om skillnader, likheter mellan psykoanalys och själavård, under ämnet ”religionsbeteende” Bara det begreppet är värt ett par ord i sammanhanget. Eva Basch-Kårhe, är en kvinna som är både psykiater, psykolog och själavårdare, har skrivit boken ”Bortom drifterna”. I inledningen skriver hon hur ämnet psykologi har varit föremål för en dragkamp mellan vetenskap och humaniora, och en av etappvinsterna har blivit namnet ”beteende” vilket mer har att göra med vetenskapliga metoder än med den mer svårhanterliga filosofin. Ännu svårare har det varit att föra in den andliga dimensionen, vilket jag tycker är så självklart och många teologer med mig. Författaren gör en djupdykning i Freuds, Lacans och mer moderna från den existentialistiska skolan och Freuds efterföljare och deras teorier. Dessutom har hon en egen existentiell teologisk bild som hon redovisar trovärdigt. Dagens kloka ord är citat från hennes bok. Det är den avslutande delen av människans faser, ålderdomen:

Utifrån ett teologiskt psykoanalytiskt perspektiv kan man säga att alla människors liv är ett misslyckande. Ingen lyckas dana sitt liv i enlighet med sin livsplan även om den är planerad utifrån en positiv existentiell position (det är från författarens schema som åskådliggör var man befinner sig utifrån hur man löser sina uppgifter i varje fas, vilka val man gör och hur stor tro man har till livet) Om en människa kan acceptera sitt ”misslyckade” liv beror mycket på hennes existentiella position. Antingen bitter och oförsonlig på livet och dominerande och föraktfull mot yngre personer, eller med vishet gläds åt sina framgångar och tolererar sina brister, med eller utan tro.

Det måste tilläggas att hon är av samma åsikt som Freud när det gäller vikten av förstående och kärleksfulla föräldrar, men hon har en mer optimistisk bild genom att psyket också innehåller en andlig helande del, som kan förklara företeelsen ”maskrosbarn”

Jag frågade mig: Vad betydde korset före Jesus död?

Matt 10:38 "Den som inte tar sitt kors.."

Luk   9:23  "Varje dag ta sitt kors.."

Skulle Jesus ha talat till lärjungarna om något som bara han kände till, eller var det ett allmänt talesätt att ta sitt kors (typ ta sitt straff) eller betydde korset något annat? det känns som hans tal är vardagligt och begripligt och mer handlar om oundviklig möda än straff.

Dagen därpå läste jag planlöst i en bok om glömda skrifter och språk, J Friedrich, 1967.

Där fann jag något mycket intressant. I kapitlet: skrifter som inte kunnat dechiffreras läste jag om ”Sinaiskriften” inte att förväxlas med ” Codex Sinaiticus” från 300-talet, utan dom skrifter som man fann 1905 i berget Sinai som daterats till 1500 f. kr. vilka några forskare har misstänkt vara länken mellan hieroglyfer och hebreiska, och ett förstadium till den semitiska bokstavsskriften. Alan Gardiner har arbetat med dessa.

I en av figurerna finns en sammanställning på symboler och betydelser från

Hieroglyf, Hieratisk, 14 olika fragment från Sinaifyndet samt gammal (väst) Talmud, vilka alla har kors och/eller kryss som symbol för LIV. Det enda som ser något annorlunda ut är Ankhkorset men dess betydelse är inte ifrågasatt.

Min hypotes är: Korset var för befolkningen under Jesus tid en symbol för liv, att ta sitt kors är att ta livet som det är med alla dess glädjeämnen, vedermödor och kall.

Följaktligen så kan vi senare ha förskjutit betydelsen från det liv som Jesus gav genom sin död både till oss och till sig själv, vilket är mer centralt än det faktum att han plågades på korset och dog. Att bära sitt kors blir i denna förklaring en livgivande och positiv uppgift.

Jag hittade också kors och kryss som bokstaven H i en mängd gamla språk, och tänker, mer spekulativt, hur fonetiska tecken uppkommer och hur man kan beskriva ett H som en andning, som ett livstecken, och förbundet med liv. Det skulle inte förvåna mig om ord som börjar på H har med liv att göra i olika former….Hieroglyf, helig (!) ristning. Eimi uttalas som heimi, och Elias som Helias? För att inte tala om ’elios och ’agia (uttalas med H)…

Nedan tagit från  http://www.islamiska.org/s/k17.htm

Korset som en religiös symbol började inte med kristendomen utan fanns redan i tidigare religioner och traditioner också. Man har kunnat hitta och räkna upp till 400 olika korsformer, endast 50 utav dessa finns i den kristna konsten. Faktum är att kristendomen upptog dessa symboler som sina egna. I många av de välkända svenska uppslagsverken kan man hitta följande påståenden om korset:

"Korset förekom redan i förkristen tid som solsymbol, hjulkorset. Detta upptogs i den kristna korsglorian och i det likarmade grekiska korset." (Stora Focus)

"Redan i fornkristen tid förekom korsliknande symboler. Vissa korsformer t.ex svastikan (hakkorset), hjulkorset och den egyptiska ankh, har brukats med magisk eller religiös innebörd." (Nationalencyklopedin)

Crux ansata (Ankh)  = En gammal egyptisk symbol som brukade bäras av gudomligheter som Isis, Horus, Osiris m.m Crux ansata symboliserar liv, odödlighet, evigt liv, livet efter detta m.m  

Hjulkors eller cirkelkors = Denna symbol är känd i många kulturer t.ex i Assyrien, Indien, Nord och Sydamerikas indianer. Den symboliserar evighet, död och liv, solen m.m

Det gemensamma för Crux ansata och hjulkorset är att de symboliserar död, liv och evigt liv. Detta är också något som stämmer in med det kristna korset. Frågar man någon kristen vad korset betyder för honom så kommer han genast att svara med en bestämd röst:

"Jesus liv, död och uppståndelse (eller evigt liv)."

Likheterna mellan Crux ansata, hjulkorset och det kristna korset är så otroligt stora att man inte kan bortse från att det kristna korset har sitt ursprung i den hedniska traditionen. (eller förkristna traditioner)

"Mysteriereligionerna i det romerska imperiet är en ytterst intressant företeelse. De flesta av dem kretsar kring gestalten av en döende och uppstånden gud, tydligen en personifikation av naturen som dör om vintern och pånyttfödes om våren." (sid 49)