Foton och salig blandning

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Ingela - 16 september 2015 01:36

Jag kan inte tänka mig att lite av mina åsikter och lite av dina och några till kan ge en närmare bild av sanningen, det är en kritik mot förnuftet som du förstår. Bortom allt vi upplever och tycker, och tycker så till den milda grad att det blir det allra viktigaste på jorden, att framhålla vår egen ståndpunkt. Men det är inget annat än skuggor av sanningen. Det är väl den kapitulationen som en troende människa av min typ blir så föraktad för, att inte tro på sig själv, att det finns något, en Gud, som har mer  koll. Som om det vore ett hån mot det egna jaget att vara vilse.

Gandhi skrev:

”Jag känner dunkelt att medan allt omkring mig evigt fövandlas och alltid dör, finnes bakom allt detta en oföränderlig levande makt som sammanhåller allt, skapar, upplöser och återskapar. Denna makt är Gud och Han allena är, medan allt som jag förnimmer med mina sinnen försvinner. Är denna makt välvillig eller ondskefull? Jag ser den såsom uteslutande välvillig. Ty jag ser att mitt i döden förbliver livet, mitt i osanningen förbliver sanningen, mitt i mörkret förbliver ljuset.”

ANNONS
Av Ingela - 1 september 2015 17:18


Högre avkastning, mer lön, snyggare kropp, dubbelt vägsystem, bättre gubbe, bättre förvaringslösningar, större läppar,  högre hus eller som Adolphsson & Falk sjunger i ”Mer jul”: Sötare gröt, djupare dopp i grytan och mer Arne Weise i rutan.


Listan är lång (nu ännu längre ;) ”Tackar jag för att den moderna människan är gudlös!” Jag tror att det hela började med modernismen, denna tanke att inget är riktigt färdigt, man föreställde sig en linje som stadigt gick uppåt, denna linje blev inbakad i alla fenomen, inte bara avkastningen (alltså här avslöjas ju hela lögnen, vi kan helt enkelt inte kräva mer av ett stycke mark, än just det som kommer upp efter plantering, allt utöver detta är bara en framstressad ökning av avkastning som visat sig klenare (nu ännu klenare), kortare, färre frön, mindre vitaminer osv) och det gjorde man inte heller, före modernismens avskyvärda positivism.

Inte bara tanken på att grödorna skulle, kunde, bli mer komplex, och exponentiellt ökande, tanken att vi gick mot en mer och mer komplex och fulländad tillvaro i det stora hela grundades under modernismens vagga, vilden blev en kvarleva från en tid som knappt får plats på linjen, fast en kuriös avstamp inför utvecklingens gränslöshet. Också på det personliga planet uppträdde en slags tanke om att man kan förvänta sig mer (därav gudlösheten och otacksamheten)


Det hela började kanske inte precis just med Comté, Locke och de andra under 16-1700-talet, kanske renässansen var startpunkten… eller min kära Luther med sina krav på ideliga förbättringar och samlande i lador. Nej då hette det storhetsvansinne  och beskrev udda typer, lite annorlunda, inte som oss (dåtidens ”oss”) som krävde mer fast också då lite gudlöst, lite omöjligt.

Eller var dess storhetsvansinniga i egentlig bemärkelse ”storslagna”? Var de inte lite som dagens självförverkligande, aldrig nöjda skaror, inte en uppfattning om ens egen storhet och följaktligen större krav, utan kanske uppfattningen om ens litenhet, som skiten under naglarna, som kräver uppmärksamhet, omtanke och hela tiden lite mer? Grandiositet heter det i dag och är en del av bekrivningen på vissa psykiska åkommor, men som jag ser det med beteendeögon en farsot som farit fram och bitit sig fast som en del av beskrivningen på den mänskliga naturen. Eller hur skall man gå tillväga när man beskriver människans grunddrag? Om tex korruptionen av vår mänsklighet går så långt att det blir mer vanligt än ovanligt med pedofili, kan då människan som art beskrivas som pedofil? Om mer eller mindre alla är missnöjda och strävar efter odödlighet, exponentiell ökning av det mesta i sin omgivning, större läppar, längre resor, ja då är kanske flertalet grandiosa i sin självbild?

Eller varför inte höja oss från hur vi beter oss utan beskriva oss med hjälp av våra möjligheter? Föds vi tex med ett etiskt förnuft? Hans Kung menar det, ett weltethos, vilket många teologer menar.  


Jag har funderat på reaktionerna när jag står inför frågor om önskemål inför nästa år eller framtiden, tappade hakor när jag svarar att jag är nöjd, och att jag bara blir tacksam och glad om nästa år blir lika fin. Alltså strikt för min egen del, jag ser också nöden och behovet av en akut vård av vår planet och dess innevånare. Jag har några fina exempel på männior som gjort skillnad, av dem vill jag lära mig att stå för den jag är, att vara en mentor, att tala klarspråk; Göran Greider, min morbror Leif, den enorma rörelsen av människor som bygger en rimlig framtid för oss alla, byar som tar hänsyn till miljön, den fysiska och den sociala, skrebenter som Barbara Ehrenreich och Mark Lynas som slagit hål på den positivistiska lögnen och många fler.  


Kan vi inte komma överens om att en hel del inte kan bli ideligen bättre, utan kan få vara som det är, tex tomatplantan eller värdet på din kåk, men att vissa saker kan bli bätte, som omsorgen om våra medmänniskor, bilden av oss själva, att kanske inte sträva efter ”bäst” eller bättre på alla punkter, utan att ta vara på våra gåvor, glädjas och ta hand om det vi har , en slags resursinventering?







ANNONS
Av Ingela - 6 juni 2015 12:03

Företagsskatter har sänkts i nästan alla länder. De skattar i de länder som har lägst skatt. Tar man sedan hänsyn till att dessa företag köper tjänster från låglöneländer så är det inte konstigt att klyftorna hela tiden vidgas, och dessa stora företag blir allt större allt mer landlösa allt rikare. Vad skall vi göra åt detta?


Sluta köp varorna, klara dig t.o.m utan Apple-produkter, som är ett gott exempel, byt varor, köp inhemskt, och köp fairtrade från de länder som vill få vinsterna själva.

Då har vi både gjort rätt för oss mot låglöneländer, gynnat företag som håller sig i våra länder och betalar skatt samt motat bort oetisk ekonomisk verksamhet.

Men då lipar nyliberalerna och menar att det leder till en slags odemokratisk styrning. Hmm styrningen skall inte ligga hos folket, för då vädrar de socialism

Av Ingela - 28 december 2014 10:47

Problemet med utländsk arbetskraft ”som tar jobben från oss”


SD har rätt.

Men de som tar jobben bor inte här, och tjänar inte en bråkdel av sin produktion.


Så… om SD verkligen önskar att alla outsoursade manufakturer skall tillbaka till Sverige, då följer ett antal konsekvenser:

  • Vi får betala vad grejerna kostar!
  • Fortfarande är det finansbolag och multisar som kräver merparten av vinsterna, såvida man inte gör något konkret åt det… villsäja

Barnarbetare i kinesiska gruvor, misshandlade och underbetalda Filipinska tjänare i Saudiarabien, arbetare fastlåsta vid sin arbetsbänk i Apples fabriker, 12-timmars arbetsdag. Du vet säkert att listan är hur lång som helst, men har du tänkt på liknelsen mellan:


   

Och:

   

Eller varför inte:

   


Till slut binder vi ihop tråden med att vi kanske är överens, vi vill inte att jobben skall försvinna, och i synnerhet inte till slavlika förhållanden, och alls inte den ekonomi som leder till allt mer orättvis fördelning




Av Ingela - 10 december 2014 11:57

"Jag skrev detta brev längre än vanligt, eftersom jag inte hade tid att skriva det kortare.”


Denna korta men mycket tankvärda mening  skrev teologen, vetenskapsmannen och filosofen, Blaise Pascal. Han är känd för att vara kortfattad och skrev ner sina tankar i aforismer, en dåtidens ”Twittrare”. Undrar vad han hade sagt om dagens ohejdade, och många gånger tanklösa ordflöde på internet och i böcker? Men jag skulle inte ha något emot att sjunka ner i en tusen sidors lunta skriven av just honom.


De flesta känner honom genom barometern och hans bevis på att luften har en tyngd, ett tryck, vilket också betyder att det finns tomrum, vaccum. Detta var inte oproblematsikt, han fick katolska kyrkan på sig som menade att Gud fyllde upp universum.


Men det är inte hans vetenskapliga tankar jag intresserat mig för, trots att det är som vetenskapsman som hans teologi fått en särskilld betydelse. Hans Gud går nämligen inte att bevisa, men allt vittnar om hans existens. ”Utan att hymla med saken är Pascal alldeles säker på att konflikten mellan tro och förnuft alls inte är så djupgående som man vill föreställa sig. För honom är världens ordning densamma som Guds ordning, och det är fullt möjligt att med förnuftets hjälp sluta till att det så förhåller sig. Den erfarenhet han ständigt faller tillbaka på är att ”allt vittnar”, att den frommes tankearbete först och främst går ut på att tolka Försynens hemliga fortvaro och styrande funktion i naturens ordning och i vårt mänskliga liv. Den tigande Guden, det är han som styr och ställer.”[1]


Att människan i sin egendomliga mellanställning mellan evighet och intighet förblir obegriplig och att hennes situation i grunden är djupt förtvivlad, om hon inte väljer trons räddande livlina, har han skildrat med en lidelse som ofta överträffar de nutida existentialisternas, och då kanske allt faller på plats, anledningen till att jag intresserat mig för Pascals tankar; Närheten till Luthers troslära parat med existentialisternas brottning mellan hopp och förtvivlan (i synnerhet Søren Kierkegaard).


En kung i exil.

Så menar Blaise Pascal att vi människor är: Ojämförbart stora som ingenting annat eftersom vi tänker (Lite som Descartes) ”men även om hela universum vältrade sig över henne och förintar henne skulle människan fortfarande vara ädlare än den makt som dödar henne”  Men samtidigt i en dualism är vi inget annat än ett rö, egoistisk, fåfäng och grym. Hennes elände och hennes storhet är på samma gång lika påfallande.

Jag kan inte sluta att tänka på den makt som håller ihop oss till en enad mänsklighet, men som fjättrar oss och som kommer att döda oss; Diskursavhängigheten.

Det är många som gjort forskning på hur vi inget annat önskar än att duga, att ställa in oss i leden och vara ett med vår sociala omgivning, ett av dessa var en fullsatt biosalong varav alla utom en person fick i uppgift att rösta för röd färg på en prick som visades på skärmen, när det i själva verket var en grön. Det slutade med att personen som först angav grönt ändrade sig till förmån för majoriteten.

Vad säger detta om vårt dagliga beteende? Vad säger det oss om alla förträngda kunskaper, om alla glömda övertygelser? Går utvecklingen framåt över huvud taget?


Det Pascal skriver om vår andra natur, inte den gudomliga, konungsliga, utan obestämndigheten, ledan, oron, egoismen, fåfängan, grymheten, eländet kanske har något att göra med diskursteorin? För att finna Gud och sanningen är det inte via vetenskapliga observationer (säger en framstående vetenskapsman, som uppfann den första miniräknaren) eller vårt intellekt, nej det är i hjärtat vi finner vår rätta natur, vårt ursprung, och det är inte solklart, Gud är den dolda guden som inte kan vare sig bevisas eller motbevisas. Men han menar att allt bär vittnesbörd om hans existens.

Pascal hade en matematisk slags vadslagning om Guds existens; Vad håller du på? Vi är ombord, det faktumet kan inte bortses från, och vetskap lär vi inte få förrän det möjligtvis är försent, om man väljer att inte tro, så har man inget hopp och möjligtvis ingen räddning, men om man väljer att tro (det kostar inget) så har man i alla fall garderat sig, bär på ett hopp och kan bli räddad. Förnuftet kränks inte mer om du väljer det ena än det andra, eftersom du är tvungen att göra ett val (och inget av valen går att analysera eller bekräfta)

Pascal menar genom termer av spelinsatser att det måste vara klokare att satsa på något som kan ge en stor vinst än på ateismen som ger  intet (förutom den lilla glädjen av att ha haft rätt sekunden innan undergång och förtappelse)


 Tips i samband med Pascal:

1.Det finns översatt litteratur, jag rekomenderar ”Tankar”

2. Rosselinis filmatisering från 70-talet är inte det sämsta när det gäller återgivningen om Pascal och miljöskildringarna, teatraliskt kanske man hade önskat högre kvalitet, men den ger en fördjupning av Pascal med alla hans bidrag.

3. Hittade denna roliga föreläsning på You Tube om hur fel vi har… alltid

https://www.youtube.com/watch?v=E8V8rtdXnLA  med tanke på Pascals misstro mot våra kognitioner och vetenskapens möjligheter att finna sanningen (om Gud och oss själva)



[1] Blaise Pascals livsverk lever vidare, Thure Stenström Professor em i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet samt teologie hedersdoktor


Av Ingela - 25 november 2014 17:41

 


Gunde Svan duschar på 1,23 minuter. Är det en sportgren för honom, eller strävar han så mycket efter att vara effektiv, få en och annan minut i tidsbanken?

5.o'clock-club är en ny rörelse, ”man får mer gjort om man stiger upp 5, det gör alla som är framgångsrika, sova kan man göra när man är död” säger Robin Sharma som är grundaren.

Frilansskribenten Lisa Magnusson menar att det är ett slags omänskligt”quick fix” som är ett recept på utbrändhet.

Det kan ju vara så att det är vetenskapligt enligt den biologiska klockan att lägga sig 20.00 och gå upp 5, men det är inte sådana tankar jag får, utan själva effektivitetsivern, som i sin tur ger otäcka signaler om vår ambition att nå perfektion och inte gå förbi minsta skrymsle som kan påverka vårt liv om vi inte tar den i vår makt, i vårt anspråk.

Skall man vara perfekt på alla områden och rigoröst planerat sin tid, ja då har man inte tid, då blir tiden en förlustfaktor som man jagar och tar ett struptag på vårt liv.


Jag har skrivit om tiden många gånger, och menar att jag har ett relativt sunt förhållande till den, jag har ingen klocka, och jag ”slarvar” bort min tid genom att tex lyssna mer än en gång på ett radioprogram, tex detta ur ”kropp och själ” om effektivitet:  http://sverigesradio.se/p1 


Klockan var ett instrument som blev viktig under industrialismens barndom, som en övervakare, som den tidens kontrollinstans.  När tiden allt eftersom blev allt viktigare för industrin och effektiviteten så tillkom minutvisaren, det blev regel under början av 1800-talet, samtidigt som vi fick nationell enhetstid. Sedan kom sekundvisaren, vet inte exakt när men utvecklingen med att registrera tid följer en parallell lite otäck historia…


Förr i tiden var det gudarna som fick alla egenskaper av perfektion,  nu menar vi att det gudomliga är  mänskliga egenskaper, hybris? Jag överlämnar gärna uppgiften av att vara perfekt till Gud, när jag säger det så tittar man på mig lite medkännande, som om jag saknar ambition.


En sak kan jag ge Gunde, jag gör saker fort som jag ogillar, tex städar (eller bara struntar  i det) eller laga mat (för det mesta) men när det är gjort så flyter jag på helt slarvigt. För att vara ärlig så har jag faktiskt en liten plan över vad jag vill hinna under en viss tidsrymd, och det jag faktiskt måste, men jag är inte tyngd av en tidsdommare som utdelar stjärnor och tidsbonusar.


Herregud Gunde, fattar inte du hur skönt det är att duscha!

Och vad gör vi med all insparad tid? Internet (förutom Gunde då)








Av Ingela - 29 oktober 2013 09:44

 


Whistleblower eller ”visselblåsare” är ett begrepp som de flesta känner till i dag. Begreppet kommer från att engelska poliser för att påkalla kollegors och allmänhetens uppmärksamhet om pågående brott, en gång i tiden använde sig av visselpipor.

Man tänker sig en person som har mod att säga ifrån när något inte är ok, när en fara lurar eller när oegentligheter förekommer. Man tänker sig tex en facklig represtentant eller någon med hög moral eller mod som utsätter sig själv för en risk genom att vara ärlig. Så kan det också vara.

Jag föreställer mig en annan scen. Förr i tiden användes kanariefåglar i gruvorna. Kanariefåglar är mycket känsliga för luftförorening och om kanariefåglarna dog eller slutade sjunga var det en varning för gruvarbetaren att söka skydd.


Jag ser alltså inte en stark person med hög moral och pondus som den rollen, utan en liten ynklig fågel. Det gör inte heller flera av författarna i boken ”Mänskliga gränsområden”. De  ger exempel på whistleblowers inom psykiatrin. De menar att det är en slags styrka att vara svag, att genom en känslighet snabbt upptäcka och förnimma oegentligheter.


Jens Ivar Nergård ger exempel från den samiska kulturen hur man där inte marginaliserat de psykiskt sjuka utan snarare upplyft deras psykiska känslighet till en extraordinär egenskap, man samlades runt personen som uttryckte ett psykiskt lidande för att få information, på samma sätt som man noterade kanariefåglarna i gruvorna. Man förstod att de var ett steg före något som kunde drabba dem alla. Nästan alla Shamaner i alla kulturer har haft den rollen.

I den ryska ortodoxa kyrkan fanns, och finns fortfarande i viss mån, något som kallas ”heliga dårar” som man menar är i ett välsignat tillstånd och fungerar som oantastliga i allt de företar sig.


Bilden som träder fram är alltså en individ som i dag kallas svag, onormal och onyttig  som kan vara den som vi har mest att lära av, som kanske i sin svaghet är den starkaste, i sin sjukdom den friskaste?

Det är inte konstigt att vi finner personer som redan var gamla, svaga och sjuka bland dem som blev först amalgamförgiftade. Det är inte konstigt att de som är gamla, svaga och sjuka får en mängd andra sjukdomar. Men man utgår från ett tillstånd som inte finns i all forskning och inom alla sociala sammanhang. Man placerar inte den gamla och sjuka mitt i lägerelden för att få svar på en möjlig sjukdomsalstrande källa, man bortser från en nyttig information och fokuserar på en slags ”ubermensch” som inte finns.


En del av min teologi bygger på att världen är dysfunktionell, sjuk, och att vi med alla medel vägrar inse detta, det ”friska” har fått en form av perfektion som kanske Astra seneca definierat?

När Jesus sa (gång på gång) att vi skulle hela det trasiga och det sjuka så är jag övertygad om att han menade att vi skulle betrakta det sjuka från en annan vinkel, att han menade att det sjuka kunde definieras på ett annat sätt, också som ett mycket friskt uttryck. När han sa- ”Ta din säng och gå”, så botade han synen från omgivningen på den sjuke, det krävdes inga ytterligare under.

 

Vi deltar alla i det som sannolikt är världshistoriens största experiment. Samhället översvämmas av kemikalier och strålning. Hur påverkas vi egentligen av dessa ämnen? Alltfler människor drabbas av utbrändhet, allergier, överkänslighet och mystiska åkommor. Är dessa människor dagens kanariefåglar, dagens sanna "whistleblowers"?




 



Av Ingela - 14 oktober 2013 16:48


Kommentarer till Jesper Svartviks bok ”Förundran och Förväntan” utan någon som helst ambition att väga alla ord, jag noterar mina tankar under hans ämnen, dels fria från Svartviks egna synpunkter, dels direkta anknytningar.

Jag skriver alltid i marginalen, och som regel är det där jag hittar reflektionerna som jag skriver ner.


Förundran

Svartvik ger en berättelse om två män som är i en trädgård (skapelsen) De har två olika meningar om hur den tillkommit, en vetenskaplig, slumpen, och en religiös, Guds skapelse.

   Jag delar mitt eget tankeexeriment: Om kavajen som hänger i trädet i skogen. Kavajen med alla sina komplicerade detaljer, anpassade knappar, foder och insparingar skulle framså som ett under där den hängde i sin galge, utväxt ur trädet. Aldrig skulle vi tänka att ”slumpen är då märkvärdig” utan vi skulle genast leta efter kreatören. TROTS att det är skit och ingenting att sy en kavaj jämfört med att skapa djur, människor och natur på det sättet vi känner till. Vi har faktiskt aldrig lyckats med det, vi stoltserar med våra kavaje och anser oss som gudar, men har bara klarat av att skapa en liten sörja av växande aminosyror.

Längre fram kommer Svartvik att förklara skillnaden mellan männens olika meningar med att vi fått olika mängd troskvoter, jag besvarar det nedan.


   Jag gillar Svartiks bevis för att vatten blir vin, för er som blir nyfikna tycker jag att boken är värd sitt pris ;)

Om syndafallet och vår föreställning om att tiden före syndafallet var perfekt:

Svartvik menar att syndafallet precis som skapelsen är ett pågående scenario, och det är inte tillbaka vi skall hålla siktet (kanske inte eskatologisk heller…) arvssynden beskriver det faktum att vi föds in i en värld med orättvisor och förtryck. Världen är god, men inte perfekt skriver han i nästa del (han citerar) "Gud skapade världen god, inte perfekt". Detta stöter på patrull hos mig, som menar att skapelsen är helt och fullt perfekt genom alla dess dynamiska möjligheter, som både är gott och perfekt, men måste utan undantag falla under våra fria val. Vi har fått möjligheter att se hans verk, alla redskap för att förvalta våra gåvor, till slut fick vi Jesus för att vi ändå hamnade vilse (men vilse i en perfekt värld)

   Jag tänker mig en tom fabrik, i den finns maskiner som tillsammans och med rätt inställningar och material kan producera föremål, hela kedjan med muttrar och skärblad, komponenter och logistik är ”perfekt”.  Arbetarna som skall komma in och tillverka sakerna har alla grunder som krävs för att lära sig hur maskinerna och  stationerna skall skötas. Men de är inte bara ”designade” för denna uppgiften och denna fabriken, de har möjligheter som är gränslösa. Därför sker det misstag och felmätningar. Perfekt i detta sammanhanget vore känslolösa  robotar utan egna tankar eller skaparlustar. Kanske Svartviks och min förståelse inte är så långt från varandra ändå? Perfektion i den mänskliga världen finns inte, det är bara en tanke, och kanske en tanke som sprungit ur Guds perfektion? En perfekt värld är en statisk värld, som inte kräver skaparlust...


Förvissning, Talenter och nådens ordning


Att komma som ett barn är att vara här och nu, förvissad av att allt är bra och förundrad över tillvaron.

Svartvik menar att vi fått olika mängd  möjligheter att tro, att uppfatta Guds verk. Detta förklarar han dels genom Paulus ord, att vi blivit tilldelade ett mått av tro, ”talenter”, dels genom hans iakttagelser på hur vissa har tron och andra inte, samt i vilken grad tron kan rubbas om vi utsätts för prövningar. Nu är jag inte säker på om Paulus menade att måtten var olika, i så fall bestrider jag även honom.   Svartvik är medveten om hur nära detta synsätt är predistinationsteologin, men anser inte att vi skall leda tankarna dit.


När jag läste om nådens ordning av Bo Giertz i ”Kyrkofromhet: Guds väg till människans hjärta”  läste jag som många gånger förr, med en positiv hållning och en önskan om att lära mig något nytt och att möta en författare som talar mitt språk. Jag tänjde och knåpade ihop hans ord, jag stuvade in en del med försvar, men till slut klarade jag inte att läsa ut boken. Långt efter kan jag meddela att jag inte håller med honom, att jag inte gillade boken. Det är inte alltid det är så svårt att medge, kanske den enkla förklaringen var att han tillhör min ”diskurs” mitt samtalsområde och är en präst som designat stora delar av vår moderna svenska kyrka.


   Jag kan inte ordagrant återge hans ord, bara mina minnen. Han beskriver ett system för att bli frälst, han inordnar nåden i ett system, som om det vore punkter att beta av, som om det föreligger en evolutionistisk stege till den rätta tron. I mitt minne, det som störde mig mest, fanns bilder av barnet som något outvecklat och oslipat, som något inte riktigt färdigt, medans tron är ett arbete som kräver stor ansträngning. Nåden och frälsningen verkade ha förskutits till att bli exklussiv och alls inte gratis.


   Vad menade Jesus med orden: ” Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in” (Mark 10:13-16)? Vi minns hand ord: ”Låt barnen komma till mig”, och har kanske föreställningen om att barnen är oskyddade och ofullständiga och därmed behöver ett större skydd till dess att de vuxit upp till mogna individer, men jag tror att Jesus menade något helt annat, att vi har något centralt att lära oss av barnen. Två tankar slår mig:

  • Barn kan inte leva utan att ha tro på dem som är i deras närhet. Det handlar inte om att ha läst hyllmetrar av filosofi och teologi för att närma sig en godkänd tro, barnet förundras av ting vi tar för givet och glömt.
  • Att komma som ett barn är att vara helt och fullt här och nu, i sin kärna och i sitt ursprung. Barnet planerar inte, barnet ÄR. Den ”mogna” människan tvekar, blygs, tänker efter och planerar.

   Sålunda är jag övertygad om att Jesus verkligen menade att vi skall ta emot Guds rike som ett barn, och vad Giertz hade för agenda när han skrev sin bok verkar mer som den katolska föreställningen att nåden inte alls är gratis, utan förtjänas med slit och prövningar.


   Jag vill hellre tolka ”talent” som talang, och det är inget annat än en koppling, en slags synaps mellan Gud och individen. Jag tror att vi fått olika talanger beroende på mångfaldens tema och beroende på praktiska skäl. Talanger som kan nämnas är; att hela, att skapa, att älska, att befria de fattiga.


   Jag kan hålla med om att tron inte är självklar för alla, men hur ser utbredningen ut? Det är här och nu i denna materialistiska värld som ateismen finns, i den övriga växer tron stadigt.

   I denna moderna värld saknas tron på en skapare. Har hela västvärldens befolkning samlats just här för att vi fått för lite av trons gåva? Eller är det andra skäl till att just här och just nu är människan blind för undren, för förundran? Det är inte Gud som fördelat ojämt, det är vi som korrumperat skapelsen (bara för att vi kan, och det sker inom gränserna för en perfekt skapelse)

   Man vill förklara världen, man vill förklara Bibeln, man vill veta varför det uppenbara inte slås av alla, varför har vi så stora sprickor, så stora fält av omedvetenhet, just här, just nu?

Jag tänker mig att vi på ett sätt gått vilse, att det är sjok av gardiner framför ögonen, och att några bara har en tunn shiffong så att de kan ana vad som finns bortom. Jag tänker mig att dessa gardiner är: girighet, ägandet, pengar, lusten att ta Guds plats, hat och kärlekslöshet vilket därmed gjort oss blinda för det heliga och de skärvor av tro som alla fått i sitt bagage? Att skylla på Gud, som om han delade ut olika mängd tro är en tanke som aldrig går att förena med min teologi.



   Med anledning av de två liknelserna i dels vingården där alla till slut får samma ersättning trots att de arbetat olika många timmar, dels berättelsen om de tre tjänarna som får olika mängd talenter så kan jag tänka mig att de har en och samma källa, och att budskapet är att några kan få samma mängd trots att de arbetat mindre timmar beroende på omständigheterna; sjukdom, arbetslöshet (de som kom sist hade stått vid torget hela dagen och väntat på jobb och hade lika stora utgifter, var lika hungriga som de som jobbat hela dagen) Jag upplever det inte orättvist att de fick samma ersättning, det handlade mer om hur stora behoven var, man kan jämföra med "den förlorade sonen".

Presentation

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2017
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gästbok

Följ bloggen

Följ Foton och salig blandning med Blogkeen
Följ Foton och salig blandning med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se