Leda

Reflektioner kring radioprogrammet ”nyttan av att vara uttråkad” 2012 som går på djupet med ämnet

”uttråkning”,”boredom”.

Punkten i tillvaron där man menar sig vara uttråkad skiftar antagligen från individ till individ. En som har dåliga erfarenheter, som ett understimulerat barn, kanske upplever den punkten tidigare än den som har färre negativa erfarenheter av tristess/ leda.

När jag jobbade på Lillhagens sjukhus under 70–80-talen betraktade flera forskare alkoholism med nya ögon, de ville avdramatisera företeelsen genom att inte se det som en sjukdom utan som en dålig vana (priming) vars grund var leda och tristess. Dels kan man tycka att det är lite skrämmande eftersom alla upplever leda av och till och därmed kan komma att ingå i gruppen, dels att man underskattar de verkligt tunga grunderna för missbruk; Kärlekslöshet, otrygghet, övergrepp av olika slag, ensamhet och sjukdomar.

Själv hade jag en trist och understimulerad barndom och är rätt så rädd för tristess, många gånger har jag tänkt att det varit orsak till min kreativitet, och då blir kreativiteten en slags anomali, en lösning på konflikten av att inte klara av tristess, och om inte kreativiteten funnits som en utväg så skulle man kunna tänka sig att känslan mynnade ut i ett missbruk, som ett annat plåster på ledans plåga. Är då kreativitet ett tecken på en djupare störning? Precis som andra forskares syn på människor som utsätter sig för faror av olika slag för att då uppleva en slags närvaro i livet, vilket förklaras biologiskt med låg serotoninhalt (fast hönan och ägget…?)

Är allt zappande på mobiltelefoner och överfyllda kalendrar ett tecken på allmän ohälsa blir nästa tanke, för det handlar nog också om en rädsla för tomheten (mental fattigdom som upplevs plågsamt)

Är kanske köpglädje också en del av problemet?

Då följer nästa tanke… Att kreativitet, som jag ser det, är en lösningsorientering mot problem, och att vi saknar egentliga problem, eller inte tar itu med egentliga problem, utan döljer dem med en slags ständig upptagenhet?

Är då leda en viktig signal om att något problem behöver vår uppmärksamhet?

Eller att vi skulle må bättre av en annan slags livsform? Vilket jag förmodar.

Kan alkohol och köpglädje vara substitut för naturliga rus som att umgås med varandra, plocka svamp en ångande vacker höstdag eller som i mitt fall handarbeta?

Men om vi vänder helt på resonemanget?

Kan stress vara en rädsla för tristess?

Om man föreställer sig leda och tomhetskänsla som något av det värsta som finns, kan då dessa överfyllda aktiviteter, ja till och med vårt resursslöseri bottna i rädslan för leda? Då vore inte lösningen att minska stressen, som då fungerar som en försvarsmekanism, utan öka mängden naturliga upplevelser av värde. Kanske det då uppstår en grund för att uppskatta tystnaden och stillheten?