Hur beter vi oss, människor, när vi tror att resurserna är knappa, vi befarar svältdöden? Vi  blir som djur, vi roffar åt oss och skapar oss förklaringsmodeller för att övertyga oss att det vi gör är rätt. En av förklaringsmodellerna är att ”de andra” inte har rätt till det vi vill ha själva av olika skäl; de är lata, onda, feta, rökare, psykiskt sjuka, opålitliga, fel religion, fel färg osv. Men det är inte så enkelt, förklaringen måste gå på djupet, eller?

Jag intresserar mig för Zombiekulturen i dag, filmer med människoliknande varelser som befolkar, dödar och väller fram i hjorder som man inte behöver ta hänsyn till, de är knappt människor. Man får döda dem, inte ge dem mat eller husrum. Det är mycket viktigt att inte ge dem mat eller husrum eller känna empati, något man som civiliserad fått lära sig när det gäller psykiskt sjuka eller marginaliserade grupper.

Vi får lära oss att resurserna är små, planeten är överbefolkad, men är den det?

För ca 30 år sedan fick alla plats på Öland med var sin kvadratmeter (kontrollerade själv) numera får nog alla plats på Gotland. Så, om vi verkligen inte har resurser att föda alla människor i dag så är det förbannad lögn, jag får en bild av en ica-kasse full med mat, men med ett stort hål i botten, och när kassen nått sitt mål finns bara ett par morötter kvar i botten. Var det fel inköp? För liten kasse? För lite pengar? Nej, det var hål i kassen!

Hålet i kassen är andra typer av roffare som stjäl maten på vägen, och inte några zombies, eller som man numera kallar dem inom samhällsvetenskap och ekonomi, expendables, sådant man kan vara utan, odugliga människor som bara äter.

Men de som roffar vill inte stå där med skammen, de har en otrolig uppsättning ”förklaringsmodeller” för att just de har större rätt att få mer: De är bäst skaffade att ta hand om pengar, de ger jobb till fler på det viset, de har ”tänkt rätt” enligt den positivistiska modellen, s.k mental träning, ”de andra” har gjorts till meningslösa slarviga och inkompetenta idioter (tänk zombies)

Hur beter vi oss då när vi tror att resurserna är små och vi som delar för många?

Jo, oftast, som sagt, så vill vi förklara varför just vi skall få mer av kakan. Det ligger i tiden att vara lite slipad och tävlingsinriktad, vi tävlar om allt i dag, som om vi måste tävla för jobb, ny gubbe på landet, pengar, en plats i solen osv. Det är som om varje dag är en arbetsintervju om att få rätten att leva, i konkurrens med en grupp andra, som vi följaktligen inte vill skall få vara med. Nyckeln (lögnen) lyder: bara en åt gången.

Om bara en åt gången får jobb, högsta vinsten eller gubben på landet, då lär vi oss sakta att ”de andra” skall bort, jag skall hävda min rätt på alla upptänkliga sätt och bevisa att jag är bäst och dugligast.

Det är ett fantastiskt scenario för att splittra oss och inte se hela bilden av vad som egentligen sker, roffarna står bakom skranket och skrattar när vi befinner oss i Collosseum, blodiga och segervissa.

Vilket är det bästa sättet för att vinna över, döda, sina motståndare? Jo, man måste göra om dem till ”icke-människor” ”zombies”.

Vilka kan man tänka är lättast göras om till ”zombies”? feta, gamla, svarta, rökare, tokar, muslimer, judar?

Det har ju hänt förut, eller hur? Man ger en folkgrupp vissa egenskaper som gör det lättare att bete sig illa mot, utrota. För det är rätt och riktigt

Min spaning är att ”Zombie-filmer, kulturen” lägger en grund för ytterligare folklager som lätt kan marginaliseras och avslås rättigheter, Expendables.

#Zombies  #Expendables #resursslöseri