Högre avkastning, mer lön, snyggare kropp, dubbelt vägsystem, bättre gubbe, bättre förvaringslösningar, större läppar,  högre hus eller som Adolphsson & Falk sjunger i ”Mer jul”: Sötare gröt, djupare dopp i grytan och mer Arne Weise i rutan.

Listan är lång (nu ännu längre ;) ”Tackar jag för att den moderna människan är gudlös!” Jag tror att det hela började med modernismen, denna tanke att inget är riktigt färdigt, man föreställde sig en linje som stadigt gick uppåt, denna linje blev inbakad i alla fenomen, inte bara avkastningen (alltså här avslöjas ju hela lögnen, vi kan helt enkelt inte kräva mer av ett stycke mark, än just det som kommer upp efter plantering, allt utöver detta är bara en framstressad ökning av avkastning som visat sig klenare (nu ännu klenare), kortare, färre frön, mindre vitaminer osv) och det gjorde man inte heller, före modernismens avskyvärda positivism.

Inte bara tanken på att grödorna skulle, kunde, bli mer komplex, och exponentiellt ökande, tanken att vi gick mot en mer och mer komplex och fulländad tillvaro i det stora hela grundades under modernismens vagga, vilden blev en kvarleva från en tid som knappt får plats på linjen, fast en kuriös avstamp inför utvecklingens gränslöshet. Också på det personliga planet uppträdde en slags tanke om att man kan förvänta sig mer (därav gudlösheten och otacksamheten)

Det hela började kanske inte precis just med Comté, Locke och de andra under 16-1700-talet, kanske renässansen var startpunkten… eller min kära Luther med sina krav på ideliga förbättringar och samlande i lador. Nej då hette det storhetsvansinne  och beskrev udda typer, lite annorlunda, inte som oss (dåtidens ”oss”) som krävde mer fast också då lite gudlöst, lite omöjligt.

Eller var dess storhetsvansinniga i egentlig bemärkelse ”storslagna”? Var de inte lite som dagens självförverkligande, aldrig nöjda skaror, inte en uppfattning om ens egen storhet och följaktligen större krav, utan kanske uppfattningen om ens litenhet, som skiten under naglarna, som kräver uppmärksamhet, omtanke och hela tiden lite mer? Grandiositet heter det i dag och är en del av bekrivningen på vissa psykiska åkommor, men som jag ser det med beteendeögon en farsot som farit fram och bitit sig fast som en del av beskrivningen på den mänskliga naturen. Eller hur skall man gå tillväga när man beskriver människans grunddrag? Om tex korruptionen av vår mänsklighet går så långt att det blir mer vanligt än ovanligt med pedofili, kan då människan som art beskrivas som pedofil? Om mer eller mindre alla är missnöjda och strävar efter odödlighet, exponentiell ökning av det mesta i sin omgivning, större läppar, längre resor, ja då är kanske flertalet grandiosa i sin självbild?

Eller varför inte höja oss från hur vi beter oss utan beskriva oss med hjälp av våra möjligheter? Föds vi tex med ett etiskt förnuft? Hans Kung menar det, ett weltethos, vilket många teologer menar.  

Jag har funderat på reaktionerna när jag står inför frågor om önskemål inför nästa år eller framtiden, tappade hakor när jag svarar att jag är nöjd, och att jag bara blir tacksam och glad om nästa år blir lika fin. Alltså strikt för min egen del, jag ser också nöden och behovet av en akut vård av vår planet och dess innevånare. Jag har några fina exempel på männior som gjort skillnad, av dem vill jag lära mig att stå för den jag är, att vara en mentor, att tala klarspråk; Göran Greider, min morbror Leif, den enorma rörelsen av människor som bygger en rimlig framtid för oss alla, byar som tar hänsyn till miljön, den fysiska och den sociala, skrebenter som Barbara Ehrenreich och Mark Lynas som slagit hål på den positivistiska lögnen och många fler.  

Kan vi inte komma överens om att en hel del inte kan bli ideligen bättre, utan kan få vara som det är, tex tomatplantan eller värdet på din kåk, men att vissa saker kan bli bätte, som omsorgen om våra medmänniskor, bilden av oss själva, att kanske inte sträva efter ”bäst” eller bättre på alla punkter, utan att ta vara på våra gåvor, glädjas och ta hand om det vi har , en slags resursinventering?