"Jag skrev detta brev längre än vanligt, eftersom jag inte hade tid att skriva det kortare.”

Denna korta men mycket tankvärda mening  skrev teologen, vetenskapsmannen och filosofen, Blaise Pascal. Han är känd för att vara kortfattad och skrev ner sina tankar i aforismer, en dåtidens ”Twittrare”. Undrar vad han hade sagt om dagens ohejdade, och många gånger tanklösa ordflöde på internet och i böcker? Men jag skulle inte ha något emot att sjunka ner i en tusen sidors lunta skriven av just honom.

De flesta känner honom genom barometern och hans bevis på att luften har en tyngd, ett tryck, vilket också betyder att det finns tomrum, vaccum. Detta var inte oproblematsikt, han fick katolska kyrkan på sig som menade att Gud fyllde upp universum.

Men det är inte hans vetenskapliga tankar jag intresserat mig för, trots att det är som vetenskapsman som hans teologi fått en särskilld betydelse. Hans Gud går nämligen inte att bevisa, men allt vittnar om hans existens. ”Utan att hymla med saken är Pascal alldeles säker på att konflikten mellan tro och förnuft alls inte är så djupgående som man vill föreställa sig. För honom är världens ordning densamma som Guds ordning, och det är fullt möjligt att med förnuftets hjälp sluta till att det så förhåller sig. Den erfarenhet han ständigt faller tillbaka på är att ”allt vittnar”, att den frommes tankearbete först och främst går ut på att tolka Försynens hemliga fortvaro och styrande funktion i naturens ordning och i vårt mänskliga liv. Den tigande Guden, det är han som styr och ställer.”[1]

Att människan i sin egendomliga mellanställning mellan evighet och intighet förblir obegriplig och att hennes situation i grunden är djupt förtvivlad, om hon inte väljer trons räddande livlina, har han skildrat med en lidelse som ofta överträffar de nutida existentialisternas, och då kanske allt faller på plats, anledningen till att jag intresserat mig för Pascals tankar; Närheten till Luthers troslära parat med existentialisternas brottning mellan hopp och förtvivlan (i synnerhet Søren Kierkegaard).

En kung i exil.

Så menar Blaise Pascal att vi människor är: Ojämförbart stora som ingenting annat eftersom vi tänker (Lite som Descartes) ”men även om hela universum vältrade sig över henne och förintar henne skulle människan fortfarande vara ädlare än den makt som dödar henne”  Men samtidigt i en dualism är vi inget annat än ett rö, egoistisk, fåfäng och grym. Hennes elände och hennes storhet är på samma gång lika påfallande.

Jag kan inte sluta att tänka på den makt som håller ihop oss till en enad mänsklighet, men som fjättrar oss och som kommer att döda oss; Diskursavhängigheten.

Det är många som gjort forskning på hur vi inget annat önskar än att duga, att ställa in oss i leden och vara ett med vår sociala omgivning, ett av dessa var en fullsatt biosalong varav alla utom en person fick i uppgift att rösta för röd färg på en prick som visades på skärmen, när det i själva verket var en grön. Det slutade med att personen som först angav grönt ändrade sig till förmån för majoriteten.

Vad säger detta om vårt dagliga beteende? Vad säger det oss om alla förträngda kunskaper, om alla glömda övertygelser? Går utvecklingen framåt över huvud taget?

Det Pascal skriver om vår andra natur, inte den gudomliga, konungsliga, utan obestämndigheten, ledan, oron, egoismen, fåfängan, grymheten, eländet kanske har något att göra med diskursteorin? För att finna Gud och sanningen är det inte via vetenskapliga observationer (säger en framstående vetenskapsman, som uppfann den första miniräknaren) eller vårt intellekt, nej det är i hjärtat vi finner vår rätta natur, vårt ursprung, och det är inte solklart, Gud är den dolda guden som inte kan vare sig bevisas eller motbevisas. Men han menar att allt bär vittnesbörd om hans existens.

Pascal hade en matematisk slags vadslagning om Guds existens; Vad håller du på? Vi är ombord, det faktumet kan inte bortses från, och vetskap lär vi inte få förrän det möjligtvis är försent, om man väljer att inte tro, så har man inget hopp och möjligtvis ingen räddning, men om man väljer att tro (det kostar inget) så har man i alla fall garderat sig, bär på ett hopp och kan bli räddad. Förnuftet kränks inte mer om du väljer det ena än det andra, eftersom du är tvungen att göra ett val (och inget av valen går att analysera eller bekräfta)

Pascal menar genom termer av spelinsatser att det måste vara klokare att satsa på något som kan ge en stor vinst än på ateismen som ger  intet (förutom den lilla glädjen av att ha haft rätt sekunden innan undergång och förtappelse)

 Tips i samband med Pascal:

1.Det finns översatt litteratur, jag rekomenderar ”Tankar”

2. Rosselinis filmatisering från 70-talet är inte det sämsta när det gäller återgivningen om Pascal och miljöskildringarna, teatraliskt kanske man hade önskat högre kvalitet, men den ger en fördjupning av Pascal med alla hans bidrag.

3. Hittade denna roliga föreläsning på You Tube om hur fel vi har… alltid

https://www.youtube.com/watch?v=E8V8rtdXnLA  med tanke på Pascals misstro mot våra kognitioner och vetenskapens möjligheter att finna sanningen (om Gud och oss själva)