Kommentarer till Jesper Svartviks bok ”Förundran och Förväntan” utan någon som helst ambition att väga alla ord, jag noterar mina tankar under hans ämnen, dels fria från Svartviks egna synpunkter, dels direkta anknytningar.

Jag skriver alltid i marginalen, och som regel är det där jag hittar reflektionerna som jag skriver ner.

Förundran

Svartvik ger en berättelse om två män som är i en trädgård (skapelsen) De har två olika meningar om hur den tillkommit, en vetenskaplig, slumpen, och en religiös, Guds skapelse.

   Jag delar mitt eget tankeexeriment: Om kavajen som hänger i trädet i skogen. Kavajen med alla sina komplicerade detaljer, anpassade knappar, foder och insparingar skulle framså som ett under där den hängde i sin galge, utväxt ur trädet. Aldrig skulle vi tänka att ”slumpen är då märkvärdig” utan vi skulle genast leta efter kreatören. TROTS att det är skit och ingenting att sy en kavaj jämfört med att skapa djur, människor och natur på det sättet vi känner till. Vi har faktiskt aldrig lyckats med det, vi stoltserar med våra kavaje och anser oss som gudar, men har bara klarat av att skapa en liten sörja av växande aminosyror.

Längre fram kommer Svartvik att förklara skillnaden mellan männens olika meningar med att vi fått olika mängd troskvoter, jag besvarar det nedan.

   Jag gillar Svartiks bevis för att vatten blir vin, för er som blir nyfikna tycker jag att boken är värd sitt pris ;)

Om syndafallet och vår föreställning om att tiden före syndafallet var perfekt:

Svartvik menar att syndafallet precis som skapelsen är ett pågående scenario, och det är inte tillbaka vi skall hålla siktet (kanske inte eskatologisk heller…) arvssynden beskriver det faktum att vi föds in i en värld med orättvisor och förtryck. Världen är god, men inte perfekt skriver han i nästa del (han citerar) "Gud skapade världen god, inte perfekt". Detta stöter på patrull hos mig, som menar att skapelsen är helt och fullt perfekt genom alla dess dynamiska möjligheter, som både är gott och perfekt, men måste utan undantag falla under våra fria val. Vi har fått möjligheter att se hans verk, alla redskap för att förvalta våra gåvor, till slut fick vi Jesus för att vi ändå hamnade vilse (men vilse i en perfekt värld)

   Jag tänker mig en tom fabrik, i den finns maskiner som tillsammans och med rätt inställningar och material kan producera föremål, hela kedjan med muttrar och skärblad, komponenter och logistik är ”perfekt”.  Arbetarna som skall komma in och tillverka sakerna har alla grunder som krävs för att lära sig hur maskinerna och  stationerna skall skötas. Men de är inte bara ”designade” för denna uppgiften och denna fabriken, de har möjligheter som är gränslösa. Därför sker det misstag och felmätningar. Perfekt i detta sammanhanget vore känslolösa  robotar utan egna tankar eller skaparlustar. Kanske Svartviks och min förståelse inte är så långt från varandra ändå? Perfektion i den mänskliga världen finns inte, det är bara en tanke, och kanske en tanke som sprungit ur Guds perfektion? En perfekt värld är en statisk värld, som inte kräver skaparlust...

Förvissning, Talenter och nådens ordning

Att komma som ett barn är att vara här och nu, förvissad av att allt är bra och förundrad över tillvaron.

Svartvik menar att vi fått olika mängd  möjligheter att tro, att uppfatta Guds verk. Detta förklarar han dels genom Paulus ord, att vi blivit tilldelade ett mått av tro, ”talenter”, dels genom hans iakttagelser på hur vissa har tron och andra inte, samt i vilken grad tron kan rubbas om vi utsätts för prövningar. Nu är jag inte säker på om Paulus menade att måtten var olika, i så fall bestrider jag även honom.   Svartvik är medveten om hur nära detta synsätt är predistinationsteologin, men anser inte att vi skall leda tankarna dit.

När jag läste om nådens ordning av Bo Giertz i ”Kyrkofromhet: Guds väg till människans hjärta”  läste jag som många gånger förr, med en positiv hållning och en önskan om att lära mig något nytt och att möta en författare som talar mitt språk. Jag tänjde och knåpade ihop hans ord, jag stuvade in en del med försvar, men till slut klarade jag inte att läsa ut boken. Långt efter kan jag meddela att jag inte håller med honom, att jag inte gillade boken. Det är inte alltid det är så svårt att medge, kanske den enkla förklaringen var att han tillhör min ”diskurs” mitt samtalsområde och är en präst som designat stora delar av vår moderna svenska kyrka.

   Jag kan inte ordagrant återge hans ord, bara mina minnen. Han beskriver ett system för att bli frälst, han inordnar nåden i ett system, som om det vore punkter att beta av, som om det föreligger en evolutionistisk stege till den rätta tron. I mitt minne, det som störde mig mest, fanns bilder av barnet som något outvecklat och oslipat, som något inte riktigt färdigt, medans tron är ett arbete som kräver stor ansträngning. Nåden och frälsningen verkade ha förskutits till att bli exklussiv och alls inte gratis.

   Vad menade Jesus med orden: ” Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in” (Mark 10:13-16)? Vi minns hand ord: ”Låt barnen komma till mig”, och har kanske föreställningen om att barnen är oskyddade och ofullständiga och därmed behöver ett större skydd till dess att de vuxit upp till mogna individer, men jag tror att Jesus menade något helt annat, att vi har något centralt att lära oss av barnen. Två tankar slår mig:

• Barn kan inte leva utan att ha tro på dem som är i deras närhet. Det handlar inte om att ha läst hyllmetrar av filosofi och teologi för att närma sig en godkänd tro, barnet förundras av ting vi tar för givet och glömt.
• Att komma som ett barn är att vara helt och fullt här och nu, i sin kärna och i sitt ursprung. Barnet planerar inte, barnet ÄR. Den ”mogna” människan tvekar, blygs, tänker efter och planerar.

   Sålunda är jag övertygad om att Jesus verkligen menade att vi skall ta emot Guds rike som ett barn, och vad Giertz hade för agenda när han skrev sin bok verkar mer som den katolska föreställningen att nåden inte alls är gratis, utan förtjänas med slit och prövningar.

   Jag vill hellre tolka ”talent” som talang, och det är inget annat än en koppling, en slags synaps mellan Gud och individen. Jag tror att vi fått olika talanger beroende på mångfaldens tema och beroende på praktiska skäl. Talanger som kan nämnas är; att hela, att skapa, att älska, att befria de fattiga.

   Jag kan hålla med om att tron inte är självklar för alla, men hur ser utbredningen ut? Det är här och nu i denna materialistiska värld som ateismen finns, i den övriga växer tron stadigt.

   I denna moderna värld saknas tron på en skapare. Har hela västvärldens befolkning samlats just här för att vi fått för lite av trons gåva? Eller är det andra skäl till att just här och just nu är människan blind för undren, för förundran? Det är inte Gud som fördelat ojämt, det är vi som korrumperat skapelsen (bara för att vi kan, och det sker inom gränserna för en perfekt skapelse)

   Man vill förklara världen, man vill förklara Bibeln, man vill veta varför det uppenbara inte slås av alla, varför har vi så stora sprickor, så stora fält av omedvetenhet, just här, just nu?

Jag tänker mig att vi på ett sätt gått vilse, att det är sjok av gardiner framför ögonen, och att några bara har en tunn shiffong så att de kan ana vad som finns bortom. Jag tänker mig att dessa gardiner är: girighet, ägandet, pengar, lusten att ta Guds plats, hat och kärlekslöshet vilket därmed gjort oss blinda för det heliga och de skärvor av tro som alla fått i sitt bagage? Att skylla på Gud, som om han delade ut olika mängd tro är en tanke som aldrig går att förena med min teologi.

   Med anledning av de två liknelserna i dels vingården där alla till slut får samma ersättning trots att de arbetat olika många timmar, dels berättelsen om de tre tjänarna som får olika mängd talenter så kan jag tänka mig att de har en och samma källa, och att budskapet är att några kan få samma mängd trots att de arbetat mindre timmar beroende på omständigheterna; sjukdom, arbetslöshet (de som kom sist hade stått vid torget hela dagen och väntat på jobb och hade lika stora utgifter, var lika hungriga som de som jobbat hela dagen) Jag upplever det inte orättvist att de fick samma ersättning, det handlade mer om hur stora behoven var, man kan jämföra med "den förlorade sonen".