Jag sitter på min veranda och hör droppet från den tinande vintern. Min första cigarett och kopp kaffe.

Tankarna går åt människor med stringens och självsäkerhet, de som redan varit uppe fyra timmar och bakat, planterat grofrön, tvättat och sitter med andra koppen och en plan. De som säger ”det är lättare än du tror att sluta”. Avundas jag dem, vill jag vara en av dem? Det är då jag måste medge att de är främmande fåglar.

Vad är en människa, hur definieras vi? Jag återkommer till resonemanget vad en människa inte är; rökare, sin ålder, sina sjukdomar, sin aktieportfölj mm.

En människa är något mycket mer och jag tror att mina tankar bottnar i mitt rättvisetänk, att Gud rättvist fördelat sin gudomlighet i alla, men slöjor av olika slag hindrar oss från att se det. Föreställningen att människor har olika värde pga olika förutsättningar som ger olika maktpoäng är en av slöjorna. Hindret kan också komma från individens självbild, vilket är lika fatalt och korrumperande. Det är varken din nästas skeva bild eller din egen skeva bild som är rätt, det är bara Gud som kan definiera dig och mig, och som gjort det i tidernas begynnelse.

Vad är det hos dessa morgonpigga, pliktbegåvade människor jag värjer mig för? Motsatsen till plikt rent teologiskt är nåden, den som gjort att jag aldrig kan tänka mig något annat än Luthersk tro. Jag har lagt mig platt inför nåden, jag slipper. Jag slipper göra om mig själv, jag slipper döma, jag slipper rangera människor efter duglig/oduglig, deras kön, ålder, utbildning, evt missbruk.

Nåden ger oss frihet, den ger oss en möjlighet att tro, trots allt, trots att vi misslyckas gång på gång, trots att de givna förhållandena innebär olika förutsättningar.

Därför kan jag på ett sätt njuta av mitt kaffe och min cigarett i min morgonvärkande kropp.

Bilden föreställer ett smycke med trons kärna, kärlek och pånyttfödelsen (alltså inte döden utan livet) samt boken "Jag och Du" av Martin Buber

 

LeoH

23 april 2013 19:00

Du sammanfattar mycket bra den söndagspredikan Bengt Wikström höll i Bjuråkers kyrka. "Det är inte våra goda gärningar som bygger vägen till Gud. Det är inte ens våra goda gärningar som gör oss värdiga att gå vägen. Vägen är stenlagd av Jesus och alla är välkomna att gå vägen." Ungefär så. Att det ska vara så oerhört svårt att bara ta emot nåden och vila i den!

http://holtter.wordpress.com

Ingela

26 april 2013 23:21

Tack Leo, det är alltid roligt att få dina synpunkter. Jag tror att det skrämmer en hel del, att vi är så fulla av brister, och att vi inte kan göra något själva åt det, men är älskade ändå. Fina ord av Bengt Wikström

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Följande rader skriver jag med utgångspunkt från MIN tro. Jag ägnar mig inte åt mission, men ibland vill jag reda ut min trosuppfattning. Jag är medveten om att det finns lika många sådana som troende, av alla slags religioner.    Rubriken avslöj...

Förr ställde jag mig tvärt emot Kants kategoriska imperativ, ”du skall, du bör, du måste”, som jag såg som en slags förlängning av den gammaltestamentliga lagiskheten, den som inte litar på människans kärlek och medmänsklighet, den som är...

Jordens dag   I dag är det jordens dag. Såg en liten film om och av Jane Goddard med anledning av det. Hon beskriver sin egen kärlek till djur och natur och gör som så många andra, vädjar till vårt förnuft och hur varje liten enskild förändring r...

Leda   Reflektioner kring radioprogrammet ”nyttan av att vara uttråkad” 2012 som går på djupet med ämnet ”uttråkning”,”boredom”.   Punkten i tillvaron där man menar sig vara uttråkad skiftar antagligen frå...

  Har Hitlers tankar till slut vunnit?   Jag abonerar på eurosport, men ser bara på snooker. Jag tvingas emellertid se reklam för kommande program. Jag slås ofta över vilka kroppar man ser och vilka faror man utsätter sig för, som om de vore ...