Jag sitter på min veranda och hör droppet från den tinande vintern. Min första cigarett och kopp kaffe.

Tankarna går åt människor med stringens och självsäkerhet, de som redan varit uppe fyra timmar och bakat, planterat grofrön, tvättat och sitter med andra koppen och en plan. De som säger ”det är lättare än du tror att sluta”. Avundas jag dem, vill jag vara en av dem? Det är då jag måste medge att de är främmande fåglar.

Vad är en människa, hur definieras vi? Jag återkommer till resonemanget vad en människa inte är; rökare, sin ålder, sina sjukdomar, sin aktieportfölj mm.

En människa är något mycket mer och jag tror att mina tankar bottnar i mitt rättvisetänk, att Gud rättvist fördelat sin gudomlighet i alla, men slöjor av olika slag hindrar oss från att se det. Föreställningen att människor har olika värde pga olika förutsättningar som ger olika maktpoäng är en av slöjorna. Hindret kan också komma från individens självbild, vilket är lika fatalt och korrumperande. Det är varken din nästas skeva bild eller din egen skeva bild som är rätt, det är bara Gud som kan definiera dig och mig, och som gjort det i tidernas begynnelse.

Vad är det hos dessa morgonpigga, pliktbegåvade människor jag värjer mig för? Motsatsen till plikt rent teologiskt är nåden, den som gjort att jag aldrig kan tänka mig något annat än Luthersk tro. Jag har lagt mig platt inför nåden, jag slipper. Jag slipper göra om mig själv, jag slipper döma, jag slipper rangera människor efter duglig/oduglig, deras kön, ålder, utbildning, evt missbruk.

Nåden ger oss frihet, den ger oss en möjlighet att tro, trots allt, trots att vi misslyckas gång på gång, trots att de givna förhållandena innebär olika förutsättningar.

Därför kan jag på ett sätt njuta av mitt kaffe och min cigarett i min morgonvärkande kropp.

Bilden föreställer ett smycke med trons kärna, kärlek och pånyttfödelsen (alltså inte döden utan livet) samt boken "Jag och Du" av Martin Buber