Del 2 Stressorer

Stressorer är alla de påverkningar som utlöser försvarsåtgärden stress, vanligtvis talar man om sociala och psykologiska faktorer. Håll i minnet- försvarsåtgärder, alltså ingen dysfunktion utan funktioner för att försvara oss från ogynnsamma situationer. Uppräkningen nedan avser inte bara hot eller scenarion utan också att man faktiskt blivit tex arbetslös, både rädslan för samt den faktiska händelsen utlöser stress.

• Fysiska hot, tex olycksfall, bakterier och virus, hetta och kyla, hunger, död, födsel (!) flyttning, buller.
• Sociala och psykologiska hot på midi och makronivå: arbetslöshet, atomolyckor, miljöförstöring, ekonomi, kontorslandskap och löpande band, tidsfaktorn
• Sociala och psykologiska hot på micronivå: arbetslöshet, skilsmässa, konflikter, ekonomi, ensamhet, sjukdom, upplevelser av att fråntas kontrollen över sitt liv (tänker på hur myndigeter utövar förtryck mot medborgarna via Fas-3 som ex), dysfunktionella relationer där kanske droger eller personlighetsstörningar gör tillvaron oberäknelig, för stor arbetsbörda, för liten arbetsbörda (understimulering), orealistiska krav, konkurrens, disciplin och tvång, okvalificerade arbetsuppgifter, underkvlificerade arbetsuppgifter, skillnad på förväntningar och faktiska verklighet, barnlöshet , mobbing, pensionering, fängelse, livsstilsval som att inte sova, ett pressat schema på fritiden, att inte få ihop livspusslet, bilköer, andras aggressivitet, tal inför grupp
• Orealistiska hot av psykisk natur: Mycket personligt som utgår från individens preferens, allt från buskar i mörkret som feltolkas till invasion från annan planet. Hos vissa är alarmredskapen orealistiskt hög för att klara överaskande angrepp (av helt förklarliga skäl, tex minnen av traumatiska händelser) neurotiska föreställningr och rädslor (hundar, broar, flygplan osv)

Men vad är det då som framkallar stress? Ja, det är väldigt individuellt. Hur man hanterar och tolkar olika situationer beror mycket på vad man har varit med om tidigare i sitt liv, hur man fungerar som person samt vilka resurser man har för att hantera situationen.
Många uppfattar sitt arbete som stressande, man känner en stark press helt enkelt. Tempot i arbetslivet har ökat i takt med ny teknologi. Förr var man tillexempel inte tillgänglig på samma sätt som idag. Man kunde helt enkelt få lite tid för sig själv när man till exempel väntade på bussen eller liknande. Idag ringer mobilen titt som tätt.

Annat som kan framkalla stress är förhållandet i ens privatliv. Allt eftersom tempot i arbetslivet ökar gör att det blir mindre tid och ork kvar till privatlivet. Det kan kännas som om man inte har kontroll över sitt liv om man inte hinner umgås med sin familj och sina vänner. Eller om man inte hinner sköta ekonomin eller de löpande sysslorna i hemmet.
Många som drabbas av stress ställer även väldigt höga krav på sig själv, man sätter ribban lite väl högt. Många som ställer väldigt höga krav på sig själv är ofta väldigt engagerade i någon form av verksamhet och har svårt för att säga nej till utmaningar och uppgifter. Sådana människor ser ofta små misslyckande som tragedier och ger sig ingen tid för att återhämta sig. Istället arbetar de mycket hårdare ju högre krav de ställs inför.

Det är väldigt lätt att känna sig stressad när man känner att man inte har något stöd från sin omgivning utan måste klara allt själv. Bekymmer och svårigheter kan då leda till att man mår dåligt. Likaså kan man må dåligt om man känner att det man gör inte har någon mening. Man känner sig mest som ett kugghjul i en maskin. Känner man sig inte uppskattad för det man gör, eller känner att det man gör känns meningslöst tappar man till sist sitt engagemang och allt börjar kännas meningslöst. En viss stressnivå finns alltid i kroppen, som en försvarsberedskap. Ibland stegras den på goda grunder, ibland utan att sådana föreligger. Om stressnivån ofta är hög ökar förslitningsmekanismerna på många områden. Stressorer av alla slag reagerar på samma sätt, enligt samma försvarsplan.

Ett modernt och kanske förbisett hot har jag skrivit mycket om: Den positivistiska rörelsen, som inte alls är så positiv när man granskar den i sömmarna. Ta ett andetag och känn på denna meningen- ”Du kan allt du vill bara med rätt inställning”…. Du kan allt. Allt hänger på dig, följenligt är det ditt fel om det inte går efter din plan.

Du kan alltså inte koppla ihop ditt livsöde med utomstående händelser och se en förklaring och en kontinuitet, utan går det illa har du helt enkelt tänkt fel. Denna rörelse har smugit sig in i kognitiv terapi, som är så populärt att den slagit ut all annan terapiform (jag glömde säga att den också är billig)

Och som du vet så vill inte den kognitiva terapeuten gräva och undersöka grunden för din stress, nej bara programera om dig, och det passar som hand i handske med den tidstypiska motviljan till retrospektion, återblick.

Men du kanske inte är den loosern som hamnat i denna återvändsgränd, du kanske fortfarande är mitt i språnget.

Du kanske är mitt i din grandiosa plan med; dig själv, din kropp, dina barn, ditt arbete och ditt liv? Är inte det stressfaktorer av kanske den största rangen? All depends on you.

Jag är inte bara intresserad av psykologi, jag är teolog också, då kanske du ser var jag vill komma? Vi är redan skapta, du är redan godkänd! Något som dåtidens människor tog förgivet. Bondmoran med alla sina barn och uppgifter tog sig själv för givet, den ursprungliga medlemmen i arbetarrörelsen hade ingen skuld att lägga på sig själv. De visste sin plats och ville förändring, men tänkte aldrig att det var deras negativa tankar som skapat deras situation.

Den som tror att deras livssituation beror på deras egna felval och feltankar dras med oändligt mycket stress.

Nästa avsnitt handlar om hur och det är det mest uppseendeväckande med hela ämnet, och kanske skälet till att nutidsmänniskan inte har någon ork över på kvällar och helger.

En försmak:

En psykolog höll en föreläsning om stress, han lyfte upp ett glas vattern och alla i publiken trodde att han skulle beröra den positivistiska frågan huruvida glaset var halvtomt eller halvfullt. I stället log han och frågade hur mycket glaset vägde? Svaret löd mellan 200-500 gr, men dess absoluta vikt är likgitigt.

Hur tungt glaset är kommer an på hur länge man håller det. Om jag håller det en minut är vikten densamma, men om jag håller den under en timme gör det ont i armen. Och om jag håller den en hel dag kan armen domna. Oavsett hur länge jag håller glaset kommer vikten att bli densamma, men ju längre jag håller den, desto tyngre kommer jag att uppleva det.

Vår stress och våra bekymmer är som glaset, problem under en kort tid besvärar inte mycket, men tänk på dem lite längre och du upplever att det börjar göra ont. Tänker du på problemet under hela dagen kan du till slut uppleva förlamning, dvs att du inte längre klarar av att uppfatta problemets dignitet, och är ur stånd att lösa det. Ställ ner glaset och ta upp det efter en tid igen!