Del 1 Stress

Diskussion om stress i allmänhet

Egentligen kan man säga att stress är en reaktion på obalans mellan krav och resurser, skriver någon. Här lurar en stor fara som lägger för stor tonvikt på individen, och koncentrerar sig mot den svage individen som inte klarar trycket, som om en stressreaktion är dysfunktionell. Jag har en bok om stress från 70-talet som beskriver ämnet helt annorlunda, och jag har studerat ämnet en längre tid. Det är intressant att se hur förklaringsmodellerna gradvis har gått från det generella, hur stress kan mätas och beskrivas som något allmänt, till att mer och mer förklara enskilda svar på tryck och förtryck som slutligen leder till dysfunktioner för den som har arv och miljö emot sig. Jag tror att de har rätt som påstår att dessa faktorer kan leda till bipolär sjukdom och schizofreni, men vi skall betrakta det som generella indikationer, alltså att det kan hända alla, och att de som uppvisar stressymptomen har ett viktigt budskap. På det viset har man förvaltat sin grupps medlemmars uttryck under lång tid och många kulturer, de känskilgaste individerna fick de värdefullaste positionerna, Shamanen är ett gott exempel, ”Heliga dårar” ett annat. Helt i motsats till dagens förklaringsmodeller som förklarar dessa individers uttryck som en slags svaghet och annorlundaskap. Om man lägger till den idiotiska positivistiska rörelsen som lägger all möda på individen om den skall misslyckas eller lyckas att ta sig igenom kriser så är situationen inte optimal. Hela människan påverkas av stress, vare sig den är negativ eller positiv, jag rör mig endast inom den s.k negativa stressen eftersom påståendet om positiv stress dels är självklar men också inslag av det jag kallar ett missledande språkbruk och elitistiska tankegångar. Det är förbryllande att man inom beteendevetenskapen vill göra så stor skillnad på individen, men ändå lyckas med konststycket att evidensbasera den, antingen är det en vetenskap som går att studera och generalisera, eller så går det inte och faller då utanför vetenskapens ramar.

Hur ser föreställningarna och förklaringsmodellerna ut?

• Vi ser dels en nybiologism som lägger skulden på generna istället för miljön
• dels ser vi en smygande elitism som en generell mätpunkt
• dels via språkbruket inom psykologin och sociologin
• dels inom den positivistiska rörelsen ”du kan om du vill, allt!”

Stress är en reaktion, fysisk och psykisk på en alarmerande och onaturlig situation, något som hotar individen. Alla hot, allt från en mobbande chef till ett vilddjur leder till samma respons i kropp och själ- Stress! ”Red allert” slår på i alla instanser. Självfallet reagerar vi inte efter en mall, vi både föds med olika slags känslighet samt har vår historia. Om en stressande situation uppstår som man har erfarenhet av och en strategi för, får situationen inte samma konsekvens, den är helt enkelt inte ny och lika stressande. Allså helt konsekvent  följer vi ungefär samma mönster: En ny och skrämmande situation får samma slags beredskap i kropp och själ. Konstant stress leder emellertid till nedbrytning av det försvar som naturligt bör finnas, och är ett ämne för sig, men högaktuellt i arbetslöshetens och otrygghetens tidevarv. I elitistisk anda finns det många som menar att stress både är bra och är en utsållningsfaktor för många yrken. Detta tillsammans med nybiologismen gör mig rädd för bruna och svarta kulörer som fått draghjälp av psykologin och sociologin.

Kommande rubriker:

• Vad händer i kroppen vid stress?
• Stressorer
• Vilka symptom och sjukdomar kan härledastill stress?
• Negativa ”kombon”
• Kontinuerlig stress
• ”Face the hell or live in hell”, om självvald stress