Är det med skräck och vämjelse du ser på det trasiga? Som om
det vore en enskild händelse att något går sönder, som om allt borde vara för
evigt i samma tappning? Är det med skam du ser nedbrytningen? Kan du tänka dig
att betrakta det skamfilade med kärlek, ja att bristen i sig själv öppnar ett
nytt perspektiv, att allt handlar om processer som liknar död som leder till
nytt liv?

”There is a crack, a crack in
everything  That's how the light gets in”
leonard Cohen.

Muskelfibrer måste gå sönder för att nya skall byggas upp,
en kroppsbyggare och träningsmänniska vet det.

 I Bibeln finns det två liknelser som återges av alla fyra evangelisterna plus Tomasevangeliet, de om att inte hälla nytt vin i gamla vinsäckar, eller sy på en gammal lapp på nytt tyg.

De har tolkats på många olika sätt. Själv tror jag att det nya riket inte skulle blandas upp för mycket med det gamla. Att Jesus verksamhet bara bekräftade de gamla sederna är en populär föreställning som jag tror har att göra med rädsla för antisemitism. Nej genomgående så kritiserar Jesus de gamla renhetsreglerna om vad man får lov att göra på sabaten, vem som får bota en sjuk, vad som är sjukt, den blödande kvinnans renhet, barnens rätt osv. Listan kan göras mycket lång.

Jag menar att Jesus är en som renoverar, lyfter upp det skadade och ger det nytt liv.

Under en fundering  på dessa Bibelstycken såg jag en bild av något trasigt, ett hål, kanske i en strumpa, kanske i en brusten relation. Och  något mycket vackert vävdes fram i min inre syn, en ny väv, en starkare, med Guds helande varp och våra inslag. Den bilden kan översättas på ett döende korallrev som vi gemensamt vill rädda med vår starka drift att överleva, vår kärlek till jorden och vår känsla för vad som är rätt. Vad kommer det ifrån? Jag menar att det är Gud som verkar i sin skapelse genom oss, varpen i väven. Kanske det är det nya riket? Att något måste gå sönder för att vi skall
vävas in i Guds mening?