Att synda har många betydelser inom kyrkan, ett är att slinta, halka, trampa
fel. Det kan först kännas befriande, dels att det är lätt att synda, och inte så
allvarligt, men jag är av en annan åsikt. Jag tror att man måste slinta, halka
och trampa fel, för om man inte är beredd att göra det, så är man inte beredd
för det okända i tillvaron. Trampar man bara på säker upptrampad mark är man
trygg, men samtidigt väldigt ortygg, man låter inte något okänt påverka stegen,
man tror inte att det okänd kan vara gott. I grunden är det otro o ch bara en
tro på det man själv kan mäta och bedöma. 
I ögonblicket mellan snedsteget och utfallet (kanske en vristning, men
kanske också en ny bekantskap som vore otänkbar i den upptrampade stigen)
upplever man antingen total hjälplöshet eller total trygghet och närvaro.
Kanske ett språng till en ny kunskap, kanske en känsla av sammanhang. En lyckad
inre resa kan inte bara ha att göra med att avslöja dolda sidor hos sig själv, utan
också att inte avslöja för mycket, att låta mystiken ha sitt egna liv. Den bästa
poesin avslöjar inte.