De olika sidorna av
min tro, de olika sidorna av Gud.

Gud är fullständigt närvarande och tydlig mitt framför oss.
Först och främst genom själva livet och livsbetingelserna runt oss. Jesus var
inget luddigt tecken, han var här han visade hur tydligt som helst Guds plan
och hur vi bör leva. Han har gett oss reglerna både som lagbok och som etos och
patos i varje cell, men han har också gett oss friheten att använda de.
Friheten är brottet mellan oss och Gud, som gjort oss självständiga. Dessa ting
är den tydliga Guden. ”Fattar ni ingenting” säger Jesus till lärjungarna,
varför tvivlar ni på att det finns bröd i dag när ni såg undret i går? Undret
var brödet och fiskarna som mättade tusentals. Min tolkning av den berättelsen
är inte att Jesus nödvändigtvis utförde just det undret, men att vi skall öppna
ögonen för det verkliga undret som sker ständigt. Titta ut en försommardag, se
allt som växer, se smörgåsborden stå dukade: Utgivet för oss!

Guds andra sida som jag känner är kärleken. I morse innan
jag slog upp ögonen så bad jag om förlåtelse för att jag varit för lat för att
besöka kyrkan, då kände jag en stark närvaro som ledde till tårar (jag möter
nästan alltid Gud i tårar, jag är inte ensam om det, det verkar rätt vanligt
när man läser skildringar om Gudsmöten) Om brottet mellan oss och Gud är
friheten så är länken kärleken: Jag blev rörd, berörd. Vi är vana vid att säga
rörd utan att fundera närmare på just beröring. Inte förrän nu så slår det mig
att det självklart är Guds beröring vi talar om, hans etos och patos som står i
relation till vårt: Kanske Gud är närvarande i alla tårar? I all kärlek?

Ordet rörd hade aldrig slagit oss om det inte handlade om
någon form av kontakt. Jag har sörjt många gånger över att jag inte har fått
direktsvar från mina böner (antagligen också just det jag vill höra) men alla
de gånger han kommit oväntat har han kommit som en känsla i mig, som en hand i
min, som en fågel utanför ett fönster och som en viskande röst långt efter jag
ställt min fråga.

Min tro och Guds uppenbarelser har alltså två sidor:

en mycket tydlig som många helt enkelt vägrar att se, och en mystik som måste få
lov att vara det, precis som det vackraste konstverket eller musikstycket som
slår an på något okänt inom oss och bara upplevs ordlöst vackert.

Vad är det för teologier som jag tar avstånd från då?

Alla som gör sig själva till Gudar. Hur märker man det? Jo genom mycket tydliga
föreskrifter och regler och dogmer men mindre av Jesus ord om kärleken till
nästan och tron på att vi får vårt dagliga bröd utan att behöva fylla våra
lador till flera generationers kommande behov. Man märker det också på en
otålig och missbelåten uppfattning om att livet är något man själv är med att
skapa, framför allt sitt eget. Man är missnöjd. Missnöje är egentligen misstro,
på Gud och på livet. Man påstår sig vara sin egen Gud, men misslyckas förståss
med det. Till sist vill jag bara säga att jag inte kräver några fler under än
de vi har framför näsan. Om jag kräver att Jesus måste ha gått på vatten, hans
mamma var oskuld och att han faktiskt trollade fram alla fiskarna och bröden,
då är min tro svag.

  Min kyrka i Norge, Haslums, en av pilgrimskyrkorna mot Nidaros, från tidig medeltid