Gunde Johanssons ”torparvisa” går så här:

För ja ä tôrpare ja å ja har dä så bra,
å ja ligger på sôffa för så ska dä va,
å gräse dä växer å rôgen han gror
å mor ho mal kaffe å grisen blir stor!

Hå hå ja ja, hå hå ja ja
hör va dä blåser i träa i da,
hå hå ja ja, hå hå ja ja,
dä blåser i träa i da.

Tystnaden, frånvaron av ljud, är en bristvara i dag. Nu när alla har allt de
kan tänkas behöva och inte behöver anstränga sig för att få lite till, som om
kvantiteten av I-phones och ljudmattor ökat exponentiellt och sträckan mellan A
och B går lika fort som i en amerikansk dramakomedi. Vad är det då i tillvaron
som blivit lyx och en bristvara?

Tystnaden och en dag utan planering. Jag har många gånger tänkt på Gunde Johanssons text, jag och min pappa resonerade om hur filosofisk och djup den är: han ligger i soffan inne i sitt torp och hör hur det blåser i träa. Kan du föreställa dig den tystnaden och den ron?

Vet du föresten att man kan höra snön falla? Det krävs både tystnad, långsamhet och uppmärksamhet för det subtila, vilket i sin tur kräver en slags avkoppling, motsatsen till uppkoppling. Texten har fler filosofiska konnotationer, man behöver inte vara närvarande i allt som sker, man kan låta brödet och kaffet komma till sig
som i ”fader vår”  å gräse dä växer å rôgen han gror å mor ho mal kaffe å grisen blir stor!

   Bilden tog jag vid Kolsås när jag var i mycket god tid till bussen (missade den)