Att vara är att inte vara, det är svaret... Denna utsaga är en kombination av Shakespeare och den negativa teologin, den som ifrågasätter kulturella system grundade på dominans och kontroll.

Genom ”Galenskapens retorik” är svagheten en styrka, kärlek är makt, socialt misslyckande en religiös framgång.

John D Caputo hävdar något liknande, att frälsningen innebär att vi måste på något vis ha varit förlorade, gått vilse. Det är också centralt hos Ignatius av Loyola, som menar att vår strävan bör vara att betrakta Jesus som vår måttstock, hans framgång var helt och hållet negativ, han misslyckades med personlig framgång utom sin pånyttfödelse, han ville inte tillhöra ”vinnarna” snarare ”förlorarna” Det är där vi finner trons centrum; att förlora våra liv för att vinna det.

Här kanske vi kan finna svaret på den problematiska frågan om varför det finns så många exempel i kyrkan som frivilligt offrat sig, som ”tagit skit” trots en medvetenhet om sin unicitet och sin bestämmelse.

Att vara trygg i sin tro är inte samma sak som att acceptera orättvisor runt omkring oss, det betyder bara att vi tar ett steg från oss själva, att vi försöker liksom Jesus att inte ta oss själva på så stort allvar. Att se helheten och bygga ett system som funkar för alla.

Är inte detta centrum av det vi kallar social kompetens? Att en stor del av vårt medvetande bör vara inriktat på andras behov, inte vårt egna? Att älska sin nästa, att dö för sin nästa?

Det som tidvis varit drivkraften inom teologin är i dag något fullständigt apart och självdestruktivt, jag tänker på smycket; ”me, i, myself” och vad det representerar? Egoismen är något man sällan får ifrågasätta i dag, inte ens högmodet är något negativt utan en del av den stolta framgångsfilosofin.

Att vända något på steken kan vara befriande och reflekterande, utan att hjärtat och självet behöver kapitulera. Nej, vi måste inte älska alla människor, kärleken till nästan har helt andra kvaliteter, det handlar om respekt och en övertygelse om att alla är en del av skapelsen även om vi inte ser klart hur Gud har tänkt det, eller hur alla tolkar sin kallelse, domen är inte vår.

Skall vi då betrakta allt som relativt, att det finns många olika sanningar? Detta är svårt med tanke på att vi inte har full koll och att vi inte bör vara domare, men som etiska varelser kan vi inte avstå från att skipa rätt och försvara de som blivit utsatta för orättvisor och övergrepp.

Jag tror att det är den viktigaste uppgiften som kristen, och drivkraften hos Jesus. Latinets Salvare betyder spara, skydda, befria från ont, bevara men också en medicinsk konnotation att bota. Befrielsen kan betyda att befria sig från gammalt tänkesätt, gamla strukturer och normer och healing av social och politisk brustenhet i den ”politiska kroppen”.

Jesus helade inte bara personer som var sjuka, han helade system också, system som inte hade något annat syfte än att begränsa t.ex vem man fick äta med, definitioner på sjukdomar och det som är lättast i dag att ta avstånd från- vilka som var ”rena”

Att förlora våra liv för att vinna det, att ge våra liv åt vår nästa och att hela det brustna är vad Jesus lärde oss. Jag säger inte att det är lätt, inte ens att skriva dessa rader, men kan vi sträva något åt det hållet så är vinsten desto större, för alla.