Jag har läst boken ”Plikten profiten och konsten att vara människa” av Göran Rosenberg.

Jag hoppar rakt in i probelmatiseringen om plikten

Plikten är helt nödvändig, ity människan inte bara är en förnuftsvarelse, utan också vild, galen och kaotisk
Men jag menar att plikten bara är en ”backup” de dagar som elden och själva motivet för handlingarna och engagemanget inte lyser så klart. Plikten är kärlekens ersättare, den bekräftar kärleken.

Rosenberg och Hume är nära min förståelse genom begreppet ”sympati” och förmågan att se sig själv med den andres ögon ( Lévinas) och det villkorslösa givandet, men plikten allena är ett dött skelett, en robot, som inte på egen hand agerar mänskligt.

Urets vänner och ordningens företrädare håller styvt på plikten (läs gärna ”De kanske lämpade”) men ur den fåran växer inget nytt, ingen kärlek, omsorg eller empati. Bara grå rädsla och planering för det kommande.

Vi behöver inte kryssa mellan Scylla och Arubdis, förnuftets kalla plikt eller känslans opålitlighet.

Kontraktet

Hobbes är upphov till föreställningen att människan behöver binda sig till ett samhällskontrakt. Detta kontrakt, våra uppgifter och bidrag har en stor värdemening som kommer den enskilda medborgaren till gagn. Denna sociala vinst i kombination med rättvis lön är det kitt som håller ihop samhället.

Rosenberg, Hobbes, Hume och Kant har mycket att säga om den saken, däremot inget om samhällets skyldigheter att bana väg för att alla skall få utöva den viktiga rättigheten (som det måste få vara om nu Hobbes har rätt). Hume beskrev systemet som ett varmt hav som skyddar och förenar alla i systemet, folket eller nationen, nationalstaten beskrivs ju som ett system som skyddar och som man är lojal mot.

Hur blir det då, om man inte får ta del av denna kollektiva mysfilt? Och baden i själva verkat är lyxiga span i allt färre öar? "En rättighet är inte mer än den skyldighet den bygger på" Satsen verkar klok, men jag läser inte ut någon skyldighet gentemot slav och lönearbetare, eller den lägsta klassen av i dag, de arbetslösa.

All vår verksamhet bygger på en reciprocitet man ger och man får, samt omtanke om sin nästa som är inbyggt, förhoppningsvis. Det är en kedja som börjar och slutar med kärlek och innehåller trygghet och en uppfattning att världen är rimlig. Vissa protestaktioner genom historien har varit utslag för en balansrubbning i den relationen; arbetarrörelsen, kvinnorörelsen mm. Allt handlar egentligen om en rimlig födslorätt och födsloplikt. Vad kommer att hända med alla som inte får ut sin lott eller får bidra med sin plikt?

Jag fasar för våldsammare aktioner än demonstrationer. Men nu har världssamfundet listigt ändrat innebörden av terrorism, så att all opposition är terror. Läs gärna Mattias Gardells bok ”Tortyrens återkomst”

Jag blir stundtals alldeles varm av Rosenbergs ord, både exempel i poetiska ordalag (De anständighetsresistenta direktörslönerna) och att han refererar till Manuel Castells. Hans uppspaltning av de olika moralsyndromen är fantastiskt intressant, och har befriat mig från personliga dilemman i ett slag (bästa ”självhjälpsboken hittills!) De går ut på att staten och den privata sfären inte går att hopblandas, de bygger på helt olika moralprinciper, som ibland går på tvärs, av det skälet har vi problem med att både vård och omsorg som privatiserats. Sjukhus som både är vinstgivande och börsnoterade signalerar helt fel.

Jag studerar för närvarande Jesus uppfattning om ägodelar, och har tittat på exempel från GT som bekräftar det Rosenberg skriver om den mosaiska traditionen, om ekonomisk etik som var inbyggt via lagen, jubileumstraditionen tex. Det har blivit ett ämne som jag dagligen brottas med, Jesaja 5:8 är min favorit.

Hur Jane Jakobs studerat Platons ”Staten” är också mycket intressant (i synnerhet som ”självhjälp”) Platon framställer bilden om statens olika befattningshavare och yrkesområden bör bilda vattentäta skott mellan sig, för att den ene inte har kunskap för att utföra den andres sysslor, vilket har ansetts elitistiskt och begränsande. Jakobs menar att avsikten var att staten var en bild för människans olika delar, som inte bör sammanblandas. På det viset har varje individ olika moraluppställningar för områdena plikt och profit. Ja, det verkar faktiskt helt rätt, och det är inte en försvarskonstruktion för att profitera hänsynslöst, om du läser boken förstår du vad jag menar

Jag undrar också över dessa mingel och frukostmöten som bedrivs i dag? Är det på grundval av omtanke och kärlek? Eller betraktar man sin nästa som ett redskap för sina egoistiska behov och som Cicero skrev ”Att berika sig själv på en annan människas bekostnad”? Har den kyliga ”nyttan” helt tagit över i denna entreprenadtid? Något närstående och skrämmande som jag upplever som ett större problem än den antropologiska revolutionen är tävlingarna människor emellan, man betraktar sig som motspelare i alla former av spel, vem som får jobbet, vem som får sitt hem renoverat och kanske snart vem som slipper fängelsestraff!

På ett mimetiskt sätt kan alla bli vinnare men bara en vinna, och det är grädden på moset, inte att vi tillsammans skall verka för ett rimligt och gott liv. Är det månne kärleksbrist?

Jag tackar för en tydlighet i de ekonomiska teorierna vilket reder ut lite av oordningen för mig, och förklarar det tokiga i att vi kopplats ihop med fonder och aktier på ett intrikat sätt, både våra sjuka föräldrar, våra barns skolor och vår pension.   

Det är skrämmande uppgifter om sjukvården, som jag delvis kände till och upplever mig förlamad inför, att man i vissa privatägda sjukhus i USA väljer bort riskpatienter för statistiken har jag bara misstänkt men då blivit beskylld för paranoia...  naturligtvis måste det bli en följd av sammanblandningen med de olika moralblocken.

Rosenberg skriver: ”Vår civilisation odlar föreställningen att det förutsägbara och ofrånkomliga kan begränsas och besegras” Jag tror att han är inne på något viktigt genom förståelsen att det inte är möjligt eller ens naturbundet med ständig lycka och framgång. Ja problem kan åtgärdas och det är en kreativ process, men tror man att det inte kommer nya eller att livet kan upplevas glasklart och felfritt med vår egen kraft, då är vi dömda som Narkissos, eller ”skapa-om-mig-kulturen” och tror oss om för mer, samt tar inte det liv vi faktiskt har som det är på gott och ont. "Den nya sköna människan" påminner om Gauchets nya människa. Men jag ifrågasätter hans teori om att det är ”statens” fel, staten har bara varit otydlig med redovisning av gränserna och förpliktelserna, staten bör vara allas vårt juridiska och sociala ombud för vård, skola, normeringar för trygghet osv.

Förutom ett stort tack för en bra bok så ville jag lägga till: Kärleken är både grunden till plikt och grunden till profit, samt det stora problemet med att effektivisering och outsourcing till låglöneländer skapat en allt större och ökande skara oönskade individer, som är helt i händerna på en åtgärdsapparat utan någon som helst etisk eller logisk grund.

Jag rekomenderar jag varmt boken som finns i pocketupplaga!