Jag, min dotter och barnbarn var på den stora lekplatsen i Wiegelandsparken i Oslo. Där fanns en rutschkana som barnen åkte på. En av dom, en lite större kille lade helt beslag på kanan genom at direkt efter att ha rutschat der klättra upp i densamma utan att använda stegen. Mammor och pappor var helt frånvarande men jag och dottern sa till honom att genast sluta med det. Kavat ställde han sig mot oss att sa den numera berömda satsen: ”Det är faktiskt ingen som bestämmer här”!
Jag och dottern tittade på varandra och skakade lätt på huvudena, i samförstånd. Rätt snart förstod han att det faktiskt var någon som bestämde ändå! Därefter ställde sig killen på en hög nivå av båten som utgör stommen till lekplatsen, och skrek ”då hoppar jag ner härifrån”! Lika ense som situationen innan var jag och dottern. Han ville testa om vår moral gällde hans hot om att skada sig själv också. Det gjorde det inte.

Om moralen är nedärvd, så vet pojken att det inte är ok att ta hela kanan i besittning, men han utnyttjade situationen med dess svaga regelsystem, inte hemma, inte i skolan eller dagis. Kan det vara en tendens i tiden? Och om moral bara är något inlärt är det inte desto viktigare att vidhålla inlärningen så att färre områden blir platser för moraliska gränsområden!
Jag och dottern har testat denna sats vid många tillfällen ”Det är faktiskt ingen som bestämmer här”! Ibland funkar det, ibland inte